I stan kvällen före den stora dagen

Det var en lätt underlig känsla att gå genom stan idag på kvällen. Hela city är fullt med stora partytält och gigantiska videoskärmar. Företag som hängt på bröllopsevenemanget och på något sätt tar del i yran. Längs gatorna nedanför slottet en massa rullar med gräs som ska täcka gatorna. Och så mängder av poliser och människor utrustade med gigantiska teleobjektiv och kamerastativ.

Men långt ifrån någon feststämning. Lite som att vandra runt på ett stängt nöjesfält. Och då ser allt rätt konstlat och rent av fult ut.

Håhåjaja.
Det stora företaget har ett stort partytält på Skeppsbron. Jag undrar vad Lukas Moodyson tänker om det budskap de försöker lansera med sina stora gula bokstäver ...

Sommartid och fattigdomsseminarium

Samtidigt som tillvaron så småningom börjar återgå till det normala efter alla skolavslutningar och studentuppvaktningar märks det att semestertiderna närmar sig. Det gäller att avsluta det som ska bli klart, att planera in möten för hösten och att kolla upp så att ingenting blir liggande under sommaren.

Och så handlar det också om en del mer sociala aktiviteter. I morgon har vi sommarfika på jobbet, och idag på eftermiddagen anordnade Socionomen ett eftermiddagsseminarium då de passade på att bjuda på sommarbuffé.

Trevligt förstås - men temat för seminariet varallt annat än lättsamt: 2010 är EU:s fattigdomsår, och Socionomen har valt att uppmärksamma det med ett tjockt temanummer. Vid seminariet medverkade flera artikelförfattare, bland andra Tapio Salonen och Susanna Alakoski.

Under de senaste årtiondena har Sverige blivit ett mycket rikare land, och de flesta har också upplevt en påtaglig standardförbättring. Men det finns fortfarande en grupp fattiga, och den gruppen har varken blivit mindre eller fått del av det ökade välståndet. Det har inneburit att klyftorna ökat, och det innebär att många människor i praktiken saknar möjligheterna att delta i samhället på samma villkor som andra. Inte minst drabbar det de barn vars uppväxtvillkor inte lever upp till det de flesta av oss ser som något självklart.

Så långt var den bild föreläsarna vid seminariet gav både övertygande och viktig. Men även om de var tydliga i att vi aldrig lär bli av med fattigdomen om vi försöker lösa den med samma åtgärder som prövats under i stort sett hela nittonhundratalet, så kunde jag inte låta bli att fundera över att det inte var någon som tog upp frågan om att det i själva verket är en fråga som handlar om jämlikhet. (Som om vårens uppmärksamhet kring Wilkinsons & Picketts Jämlikhetsanden redan hunnit glömmas bort.)

Men det kan ju bli en fråga för nästa seminarium. Själv smet jag hem och tog en löptur innan Brasilien-Nordkorea (7.11 km på 33.49 - det du Andreasson!).

Stundentkaos 2.1 - den digitala versionen

Lite märkvärdigt är det när man dagarna efter att dottern tagit studenten, förstår att man kan sitta i timmar vid datorn och upptäcka att det ute i cyberrymden ligger massvis av texter och bilder från de olika evenemangen de senaste dagarna.

På skolans egen Facebook-sida ligger bl.a. filmer från avslutningslunchen och utspringet. O (vår granne i våningen under) sände live från studentmottagningen hemma i trädgården. Och på andra sidor kan man hitta hur många häftiga bilder som helst. Som den här fina bilden på dottern tillsammans med klasskompisen Aldo till exempel.

Studentkaos 2.1

Vi fick iväg inbjudningarna. Partytältet rasade inte. Gästerna uppskattade den marinerade oxfilen och den rökta laxöringen. Grannarna kom över och lånade ut möbler och termosar. E. räknade ihop att vi var 72 personer i trädgården. Vi har massor med potatissallad i kylen som blev över. Ganska mycket vin. Och alla i familjen höll tal.

Men viktigast av allt: Dottern var nöjd och lycklig. När det började bli kväll satt hon i ena hörnet av trädgården med sina kompisar och samtalade, med avbrott för korta konversationer med oss äldre. Och någon gång efter tio drog de vidare in till stan för sin slutskiva.

Nu - dagen efter - regnar det ordentligt. Trädgården är tom så när på ett tomt partytält och ett antal serveringsbord. Och en banderoll där det står "Felicia SP07A". Festföremålet själv sov när jag gick hemifrån.

Inte i år heller ...

Förstår inte varför jag aldrig får frågan om jag vill vara sommarpratare. Okej att man väljer Niklas Rådström före mig, och Birgitta Stenberg också för den delen. Kan till och med sträcka mig så långt att jag förstår att det var oemotståndligt att tillfråga Annika Östberg.

Men Michael Dahlén. Mats Sundin. Eller Annika Sörenstam.

Det måste bero på att sommarpratar-kommittén tappat bort mitt telefonnummer.

Studentkaos

Nej, jag tänker inte på de något överhettade Stockholmspolitiker från olika läger som försökt göra valrörelse av huruvida Stockholms studenter ska få åka flak i city eller inte den här veckan.

Mitt perspektiv är mer närsynt: Skicka ut inbjudningar. Skicka ut fler inbjudningar. Bestämma vad man ska bjuda på för mat. Ytterligare några inbjudningar. Åka och handla på systemet. Fundera över regnskydd. Hur f-n dukar man för sjuttio personer i trädgården? Skala 15 kilo potatis. Hämta partytält. Spänna upp ett, nej två, segel från balkongen. Snyggt? Ja. Praktiskt? Tveksamt. Hacka 30 paprikor. Åka och köpa skor. Räcker vinet? Nej, vi kan inte bjuda alla på Bollinger. Ska man hålla tal? Uppläggningsfat, teskedar, sopsäckar, gäster som undrar hur de hittar hit ... Har man missat att bjuda in någon?

Ja ni förstår. Äldsta dottern tar studenten på torsdag. Det är jättekul, men det är lite att stå i. Jag återkommer när jag tillvaron tillåter att man kan tänka en vettig tanke.

Det räcker nu!

Visst. Israel har rätt att existera inom trygga gränser. Men palestinierna i de ockuperade områdena har också rätt till en framtid.

Och hur f-n tror den israeliska regeringen att stormningen av Ship to Gaza på internationellt vatten skulle kunna bidra till en lösning av konflikten?

Som Helle Klein skriver (länk till hennes blogg i högerspalten): Det räcker nu.

Att segla är kanske inte alldeles nödvändigt. Men det är svårt att låta bli.

Nej, det skulle inte bli någon segling den här helgen. Men efter att jag blivit klar med städningen var det faktiskt så att jag hade några timmar tills det var dags att åka över till Daniel och Linnea och säga hej till deras nyfödda dotter.

Och så var det ju så att jag visste att man kunde få låna en CB 66 på Sail Stockholm på Norr Mälarstrand och provsegla.

Och då var det ju svårt att låta bli. Jag har inte seglat på Riddarfjärden sedan 2004 när vi blev påseglade under en slagduell i samband med Riddarfjärdsseglingarna. Tror att det var all-time-high för det massmediala intresset för min kappseglingskarriär.

Så dramatiskt var det inte idag. Det blåste inte särskilt mycket, men det var i alla fall kul att få testa CB 66. Och en ganska skön stund ute på fjärden - det är häftigt att kunna segla mitt i stan. Trist bara att jag gömde mobilen i bilen - annars hade jag försökt ta några bilder.

Om att vara kvar på land

För någon månad (se inlägget från den 18 april) sedan skrev jag några rader om Carstens Jensens lista om de bästa berättelserna från havet, publicerad i Guardian.

Det är en bra lista, möjligen med tillägget att Carsten Jensen själv förtjänar en plats på den (men det kunde han förstås inte skriva). Och så skulle man kunna lägga till ytterligare en bok, som i och för sig inte hör till de största berättelserna. Tvärtom är det en bok om de små händelserna, om det där som för det mesta bara passerar förbi utan att vi fäster särskilt mycket uppmärksamhet vid det.

Jag tänker på Lars Westmans Vind för våg (1976), en bok som kom ut innan Stockholms medelklass hade upptäckt ytterskärgården och när en segelbåt på 28 fot fortfarande betraktades som ganska stor. Hans texter (som jag tror ursprungligen publicerades i Bakvagnen i tidningen Vi), handlar om öar som övergivits och om människor som blivit kvar - hans beskrivning av Tjalle Tvärvigg på Rödlöga är bland det roligaste som skrivits om skärgården (det är texten när Lasse Westman är vittne till hur den siste bofaste (?) avspisar en semesterseglande Stockholmare som inte förstår vad det är för sorts handelsbod han kommit till med orden "Mussla i smör kan du vara själv! Badjävel").

Den här morgonen - när vädret är grått och E och jag kommit överens om att vara hemma och städa, storhandla och allt sådant där man också behöver göra - kommer jag att tänka på avsnittet om när Puss (segelbåten) blir ett familjeproblem:

"Jag har svårt att vara i land. Båten ligger på utsidan av Värmdö och väntar på mig och när jag åker ut på kvällarna tjuter det vemodigt i riggen.
På mornarna går jag ut i vardagsrummet och tittar ut och ser från vilket håll det blåser. Idag skulle jag kunna sträcka ut till Nassa, tänker jag för mig själv.
Elin tycker lite synd om mig men är samtidigt stressad av det tryck hon känner.
Jag kommer att vara färdig med den där båten innan sommaren är slut, säger hon.
Jag sätter mig på dagarna och försöker skriva men det är tvärstopp. Utanför rasslar vinden i björkarna.
Kom med, kom med, rasslar vinden i björkarna och bladet i skrivmaskinen är tomt."

De fattiga i Lodz

Vilken roll spelar Förintelsen för oss idag? Förutom att den är en del av Europas historia som vi är skyldiga att minnas, om inte annat så för att vi ska kunna förstå vad som gjorde den möjlig (- naturligtvis så att vi kan förhindra att den upprepas).

Finns det något mer den kan lära oss? Ibland känner jag mig tveksam till det. Och jag kan till och med tycka att vi alltför ofta begränsar oss till att tala om nazismen som det arketypiskt onda. Inte så att jag har något behov av att förminska dess ansvar. Men väl så att jag värjer mig mot en historieskrivning som inte når längre än att beskriva kampen mellan det goda och det onda.

Men det finns andra berättelser. Till exempel Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz (Augustpris-vinnare 2009): "En roman som det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz och om dess av nazisterna utsedda ledare, Mordechai Chaim Rumkowski, och hans vårutredda, mycket tvetydiga roll i förintelsen av de polska judarna. Det är en tjock bok, över 600 sidor, och den utgår från ett omfattande researcharbete. Men det är ingen dokumentär utan tvärtom en roman som på ett fascinerande sätt ger liv åt de människor som inte bara försökte överleva, utan också skapa en tillvaro som gav livet en mening.

Otroligt bra. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Folkpartiet vandrar högerut

Det är trist, men det är bara att konstatera att Folkpartiet fortsätter att vandra allt längre ut på högerkanten.

I dagens DN lanserar partisekreteraren Erik Ullenhag förslaget att arbetsföra personer ska krävas på motprestationer för att få socialbidrag. Åtminstone av artikeln i DN att döma tycks han mena att det skulle vara själva socialbidragssystemet som skulle leda till att människor passiviseras.

Det finns rätt mycket att säga om förslaget.
- Till exempel att det helt enkelt är fel att det idag inte ställs några krav för att man ska kunna få socialbidrag. Kravet att man om möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande och så långt möjligt själv bidra till sin egen försörjning har funnits länge.
- Eller att det bara underblåser föreställningen att det skulle handla om att människor inte vill jobba, och att det därmed bidrar till stigmatiseringen av en grupp människor som redan idag lever under knappa villkor. När det i själva verket är så - vilket Björn Halleröd vid Umeå universitet visat i flera studier - att det är många som skulle ha rätt till socialbidrag, men som trots det låter bli att ansöka om det.

Naturligtvis är det så att människors inställning till arbete, och deras egna ansträngningar att försörja sig själva, är en av de viktigaste faktorerna i sammanhanget. Men tro inte annat än att de allra flesta som idag står utanför arbetsmarknaden inte vill något annat än att få ett jobb. Att människor blir beroende av socialbidrag under alltför långa perioder handlar om att vi har en hög arbetslöshet och om att de metoder och arbetssätt som praktiseras i socialtjänsten behöver utvecklas.

Puuuhhh ...

Ibland är man grabbigare än annars. Som till exempel när jag gick över Jungfrufjärden i fredags på väg till Ornö.

På lördagsmorgonen var viken knökfull med båtar som skulle segla Ornö runt (över 210 båtar var anmälda), och de fyra H-båtarna som skulle segla samlade ihop sig (vår s/y Martha ligger längst fram till höger). Det blev rätt grabbigt där också ...
Seglingarna gick i försommarvärme och svaga - alltför svaga - vindar. Efter första kryssen upp längs Ornös västsida fastnade vi ute på Jungfrufjärden i bleke närmare en timme, och det var en hel del båtar som inte hann i mål inom utsatt maxtid ... För att ha varit första riktiga kappseglingen tillsammans gick det rätt bra; vi kom i mål som 92:a, och det var i vilket fall med viss marginal på övre halvan av fältet. Men i ärlighetens namn rätt långt efter den bästa H-båten som vann vår LYS-klass.

Följaktligen vaknade jag rätt trött när jag vaknade i morse, men eftersom vi anmält oss till en workshop i segeltrim var det bara att dra på sig regnstället och hissa på. Men det var kul - vi hade en av lärarna ombord i en halvtimme och hon gick igenom hur vi ska jobba med seglen och hur vi kunde fortsätta träna på egen hand. Läroríkt!

Sedan var det tre-fyra timmars transportsegling hemåt. Mulet, en del regn men under större delen av seglingen bra vind. Men jag kände mig klart mer trött och ledbruten än i fredags. Mer gubbig än grabbig om ni förstår vad jag menar.

... och ännu mer om båtar och segling

Stockholm är fortfarande sommarvarmt, och det blåser bara en svag bris. Men i eftermiddag sticker jag ut för att ta båten ner till Ornö och morgondagens segling. Först Ornö runt på lördag, sedan en utbildningsdag i segeltrim med Anna Drougge från North Sails på söndagen.

Jag har varit stressad utav h-e med allt som ska förberedas, och dessutom har det varit mycket på jobbet den här veckan (och så har E varit i Italien med sina elever ...). Men igår kväll när jag borde släckt sänglampan och försökt sova kunde jag ändå inte låta bli att läsa klart Carsten Jensens Sista resan, hans nyutkomna bok om den danske målaren Carl Rasmussen. På många sätt en fristående fortsättning på hans Vi de drunknade - och nästan lika bra. Men då var Vi de drunknade nog bland det bästa jag läst.

Onsdagssegling på Bullandö

Efter en lång och ovanligt kall vinter längtar åtminstone jag mer än vanligt efter sol och värme. Och när det då kommer en sådan där försommarkväll med sol och en varm kvällsbris känns det rätt lyxigt att kunna sticka ut en vardagskväll och segla... För vår del var det första onsdagsseglingen ute på Bullandö, och första riktiga träningstillfället. Det gick väl inte så där supersnabbt att sätta spinnaker, men upp kom den och på bitvis hade vi riktigt bra fart på båten.

En man som älskade Stockholm

Det har varit mycket skärgårds- och båtliv de senaste dagarna. Men jag har också mer eller mindre sträckläst Björn Elmbrandts biografi om Hjalmar Mehr: Stockholmskärlek En bok om Hjalmar Mehr (Atlas).

Fantastiskt bra. Väl skriven och väl underbyggd, hela tiden med en resonerande ton som vänder och vrider på Mehrs politiska gärning och som framför allt försöker förstå en intellektuell person som satte handlingen och resultatet främst - och som var befriande långt ifrån vår tids mediatränade och opinionsinstitutsberoende politiker. Men det är också en bok som beskriver staden som en politisk arena (på ett sätt som nästan känns overkligt för oss idag), och som hela tiden återkommer till frågan om de lokala demokratins villkor. Och om dess betydelse för att den praktiska politiken inte ska reduceras till teknokrati.

Dessutom är den rolig. Men det är nog bara till en del Elmbrandts förtjänst; framför allt handlar det nog om att huvudpersonen själv - Hjalmar Mehr alltså - var det.

Undanvind under Djuröbron

Lördag morgon. SMHI har lovat sol, 15-20 grader och ostlig vind 5-10 m/s. Går upp tidigt och åker ut till båten, E stannar hemma och packar. Hissar på och sticker ut en kort sväng.

Life's a bitch. Not.

Ute på ön är det fortfarande fridfullt

Ute på ön märks det att våren är sen, och det är knappt några människor ute i skärgården. Det är vackert och stilla och mycket, mycket vilsamt.
... det lär bli annorlunda nästa helg: idag på förmiddagen var det 188 båtar anmälda till Ornö runt. Arrangörerna hävdar att det därmed är den fjärde största seglingstävlingen i Sverige ...

Tillbaka till skärgården

Långhelg. Sticker ut och meckar med båten på förmiddagen. Åker hem, duschar och plockar ihop grejerna för att åka ut till ön. Mat, varma kläder och några böcker. Bloggen får vila.

Digital semester

Kommer hem från Finnhamn i Stockholms skärgård efter två planeringsdagar med jobbet. Har inte varit i närheten av Internet sedan i går morse - och jag inser lätt förvånad att det nuförtiden sällan går så mycket som ett dygn utan att jag åtminstone kollar mejlen. Man lever onekligen rätt uppkopplad ...

I vilket fall var det skönt att komma ut till Finnhamn igen (jag jobbade på seglarkollot på ön 1982-87, så jag känner mig ganska hemma därute). Det var nästan inget folk ute på ön; förutom vi var det bara några få gäster på vandrarhemmet, personalen på krogen och så några killar som jobbade med att röja och fixa inför sommaren. Framför allt eftersom vattnet fortfarande är så kallt är våren ungefär två veckor senare därute - och det gör att man ser och upplever våren ännu starkare tycker jag.

Måndag: Kallt och grått. Men frågan är om jag inte tycker skärgården är som allra vackrast i det här vädret.
Tisdag morgon: Sol, lätta moln, nästan alldeles stilla. Kanske inte lika vackert. Men oändligt mycket mer behagligt.

Att springa efter en boll

I serien "Martins oförglömliga idrottsögonblick" (se t.ex. inlägget från den 14 mars) följer här en detaljerad dokumentation av mina löpvägar under kvällens fotbollsövningar i Bandhagen. (Man kan göra mycket med en GPS-klocka ...) Uppenbarligen rörde jag i alla fall lite på mig. Nu är det väl bara att vänta på att Erik Hamrén ska ringa.