I stan kvällen före den stora dagen

Det var en lätt underlig känsla att gå genom stan idag på kvällen. Hela city är fullt med stora partytält och gigantiska videoskärmar. Företag som hängt på bröllopsevenemanget och på något sätt tar del i yran. Längs gatorna nedanför slottet en massa rullar med gräs som ska täcka gatorna. Och så mängder av poliser och människor utrustade med gigantiska teleobjektiv och kamerastativ.

Men långt ifrån någon feststämning. Lite som att vandra runt på ett stängt nöjesfält. Och då ser allt rätt konstlat och rent av fult ut.

Håhåjaja.
Det stora företaget har ett stort partytält på Skeppsbron. Jag undrar vad Lukas Moodyson tänker om det budskap de försöker lansera med sina stora gula bokstäver ...

Sommartid och fattigdomsseminarium

Samtidigt som tillvaron så småningom börjar återgå till det normala efter alla skolavslutningar och studentuppvaktningar märks det att semestertiderna närmar sig. Det gäller att avsluta det som ska bli klart, att planera in möten för hösten och att kolla upp så att ingenting blir liggande under sommaren.

Och så handlar det också om en del mer sociala aktiviteter. I morgon har vi sommarfika på jobbet, och idag på eftermiddagen anordnade Socionomen ett eftermiddagsseminarium då de passade på att bjuda på sommarbuffé.

Trevligt förstås - men temat för seminariet varallt annat än lättsamt: 2010 är EU:s fattigdomsår, och Socionomen har valt att uppmärksamma det med ett tjockt temanummer. Vid seminariet medverkade flera artikelförfattare, bland andra Tapio Salonen och Susanna Alakoski.

Under de senaste årtiondena har Sverige blivit ett mycket rikare land, och de flesta har också upplevt en påtaglig standardförbättring. Men det finns fortfarande en grupp fattiga, och den gruppen har varken blivit mindre eller fått del av det ökade välståndet. Det har inneburit att klyftorna ökat, och det innebär att många människor i praktiken saknar möjligheterna att delta i samhället på samma villkor som andra. Inte minst drabbar det de barn vars uppväxtvillkor inte lever upp till det de flesta av oss ser som något självklart.

Så långt var den bild föreläsarna vid seminariet gav både övertygande och viktig. Men även om de var tydliga i att vi aldrig lär bli av med fattigdomen om vi försöker lösa den med samma åtgärder som prövats under i stort sett hela nittonhundratalet, så kunde jag inte låta bli att fundera över att det inte var någon som tog upp frågan om att det i själva verket är en fråga som handlar om jämlikhet. (Som om vårens uppmärksamhet kring Wilkinsons & Picketts Jämlikhetsanden redan hunnit glömmas bort.)

Men det kan ju bli en fråga för nästa seminarium. Själv smet jag hem och tog en löptur innan Brasilien-Nordkorea (7.11 km på 33.49 - det du Andreasson!).

Stundentkaos 2.1 - den digitala versionen

Lite märkvärdigt är det när man dagarna efter att dottern tagit studenten, förstår att man kan sitta i timmar vid datorn och upptäcka att det ute i cyberrymden ligger massvis av texter och bilder från de olika evenemangen de senaste dagarna.

På skolans egen Facebook-sida ligger bl.a. filmer från avslutningslunchen och utspringet. O (vår granne i våningen under) sände live från studentmottagningen hemma i trädgården. Och på andra sidor kan man hitta hur många häftiga bilder som helst. Som den här fina bilden på dottern tillsammans med klasskompisen Aldo till exempel.

Studentkaos 2.1

Vi fick iväg inbjudningarna. Partytältet rasade inte. Gästerna uppskattade den marinerade oxfilen och den rökta laxöringen. Grannarna kom över och lånade ut möbler och termosar. E. räknade ihop att vi var 72 personer i trädgården. Vi har massor med potatissallad i kylen som blev över. Ganska mycket vin. Och alla i familjen höll tal.

Men viktigast av allt: Dottern var nöjd och lycklig. När det började bli kväll satt hon i ena hörnet av trädgården med sina kompisar och samtalade, med avbrott för korta konversationer med oss äldre. Och någon gång efter tio drog de vidare in till stan för sin slutskiva.

Nu - dagen efter - regnar det ordentligt. Trädgården är tom så när på ett tomt partytält och ett antal serveringsbord. Och en banderoll där det står "Felicia SP07A". Festföremålet själv sov när jag gick hemifrån.

Inte i år heller ...

Förstår inte varför jag aldrig får frågan om jag vill vara sommarpratare. Okej att man väljer Niklas Rådström före mig, och Birgitta Stenberg också för den delen. Kan till och med sträcka mig så långt att jag förstår att det var oemotståndligt att tillfråga Annika Östberg.

Men Michael Dahlén. Mats Sundin. Eller Annika Sörenstam.

Det måste bero på att sommarpratar-kommittén tappat bort mitt telefonnummer.

Studentkaos

Nej, jag tänker inte på de något överhettade Stockholmspolitiker från olika läger som försökt göra valrörelse av huruvida Stockholms studenter ska få åka flak i city eller inte den här veckan.

Mitt perspektiv är mer närsynt: Skicka ut inbjudningar. Skicka ut fler inbjudningar. Bestämma vad man ska bjuda på för mat. Ytterligare några inbjudningar. Åka och handla på systemet. Fundera över regnskydd. Hur f-n dukar man för sjuttio personer i trädgården? Skala 15 kilo potatis. Hämta partytält. Spänna upp ett, nej två, segel från balkongen. Snyggt? Ja. Praktiskt? Tveksamt. Hacka 30 paprikor. Åka och köpa skor. Räcker vinet? Nej, vi kan inte bjuda alla på Bollinger. Ska man hålla tal? Uppläggningsfat, teskedar, sopsäckar, gäster som undrar hur de hittar hit ... Har man missat att bjuda in någon?

Ja ni förstår. Äldsta dottern tar studenten på torsdag. Det är jättekul, men det är lite att stå i. Jag återkommer när jag tillvaron tillåter att man kan tänka en vettig tanke.

Det räcker nu!

Visst. Israel har rätt att existera inom trygga gränser. Men palestinierna i de ockuperade områdena har också rätt till en framtid.

Och hur f-n tror den israeliska regeringen att stormningen av Ship to Gaza på internationellt vatten skulle kunna bidra till en lösning av konflikten?

Som Helle Klein skriver (länk till hennes blogg i högerspalten): Det räcker nu.