Social rapport 2010

Konstaterar att Per Wirten (du hittar länken till hans blogg till höger) är en av få journalister som gör mer än att referera Socialstyrelsens eget pressmeddelande när Social rapport 2010 publiceras. För när man (dvs. Socialstyrelsen) efter en grundlig genomgång av olika tillvägagångssätt att mäta fattigdom och av tillgängliga empiriska data i rapporten beskriver utvecklingen i termer av "Ökad relativ fattigdom - och minskad absolut fattigdom", nöjer sig den församlade journalistkåren konsekvent med att referera att andelen i befolkningen som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.

Viktigt, men inte hela bilden. Som Amartya Sen visat (se fr.a. hans Inequality Reexamined, 1992), så kan relativa skillnader i resurser skapa absoluta skillnader i levnadsförhållanden. Där någonstans bör diskussionen om jämlikhet och frihet ta sin utgångspunkt.

Till havs!

Det finns företeelser som är överlastade med symbolisk betydelse, som man nästan inte kan ägna sig åt utan att gardera sig med åtminstone en lätt ironisk blinkning.

Som till exempel segling.

Det är nog få saker jag ägnat mer av min fria tid åt. När jag var tonåring och seglade med kompisar i lånade båtar, under åttiotalet när jag jobbade på seglarkollo på Finnhamn och i vuxen ålder i egna båtar. Men det känns ändå som man måste förhålla sig, dels till att det rör sig om en av de (numera: ganska få) riktiga överklasssysselsättningarna, dels till alla romantiska föreställningar om att "utsätta sig för naturens krafter", om att "lära känna havet" eller om att livet på något märkligt sätt skulle vara "mer sant" när man har en öppen horisont i sikte.

Jag vill inte alls försöka påstå att jag skulle vara oberörd av allt det där. Inte minst när vi jobbade på Finnhamn ägnade vi rätt mycket tid och energi åt att hitta vårt sätt att hålla på med båtar och segling - vilket förstås var något helt annat än till exempel snobbarna i Sandhamn. Det var nog det vi höll på med den där gången då vi satte upp en balett ute på Finnhamn, och då jag fick äran att uppträda som "Jussi Börjeson" iklädd sjömansskjorta, skjots - och båt.

Till minnet av detta - tyvärr odokumenterade - ögonblick: den enda låt man behöver ha på stereon när man är ute och seglar.

Årets skidsäsong är över. Så det så.

Tror inte att det bara är jag som är smått besatt av att försöka hitta tecken på att våren skulle vara i antågande. Igår var P-O och jag i alla fall ute vid båten och satte igång med vårrustningen; okej för att isen fortfarande ligger tjock i viken, men för varje dag med plusgrader drar sig snön allt mer tillbaka ...

Därför, när jag nu alltså bestämt mig för att det inte blir någon mer skidåkning på den här sidan midsommar, kan jag inte låta bli att dela med mig av det här filmklippet. Det är från Verbier, och från årets avslutning på Freeride World Tour. Kolla bara liftstationen där liften stannar, och notera hur in i h-e brant det är på vissa ställen - det är inte så ofta det riktigt suger i magen när man kollar på filmer i det här formatet, men den här gången gör det det.

Kom igen gubbar! Part II

Har man lovat så ... Här kommer uppföljningen till det förra inlägget, alltså svaret på frågan varför vuxna män envisas med att ropa "Kom igen gubbar!" så fort de kommer i närheten av en fotbollsplan:

"Jag finner inget enkelt och entydigt svar på den frågan. Kanske har uttrycket att göra med tolkningen att pojkfotbollen ses som en miljö där "gubben", en motsträvig figur som gör motstånd mot ökade krav på jämställdhet och jämlikhet, hyllas och tillfälligt förkroppsligas. Eller, tvärtom, så är uttrycket den reflexiva lek som pojkar och män deltar i då de ägnar sig åt pojkfotboll. Alla vet att en "gubbe" är chanslös både på och utanför plan och just därför, med blinket i ögat, hyllas han för ett par timmar."
(Citatet är de avslutande orden i Jesper Fundebergs avhandling Kom igen gubbar! sid. 199)

Kom igen gubbar!

Lördag förmiddag, ska snart åka iväg och spela inomhusfotboll några timmar med svågern M och hans gamla kompisar från veteran-korpfotbollen. Det är ett gäng där de flesta är ännu äldre än jag är, men eftersom nästan alla har tusen gånger bättre bollsinne är det bara att försöka jaga boll så mycket man nånsin orkar. Och det är ju liksom poängen med det hela. Det är hur kul som helst.

Upphör aldrig att förundras över hur mycket tid och energi män i min ålder kan ägna åt idrott. Om man till exempel letar på nätet efter korplag i Stockholm hittar man hur hur många lagsidor som helst där (snart) medelålders män försöker hålla liv i de drömmar de aldrig fick förverkliga i sin ungdom (se t.ex. Wernham Hogg Atletic, 50 % svenskt kött, Feskekörka United ... Och de klassiska I korpens skugga.) Eller så har de till sist hittat ett sätt att fortsätta leka.

Jesper Fundberg har skrivit bra om det här i avslutningen på sin avhandling Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter (Carlssons, 2003), men eftersom jag har den boken på jobbet får ni vänta på citatet några dagar. (Det kan man kalla en cliff-hanger ...)

Snart är det vår.

Mer att läsa

"Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara, lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ." Björn Elmbrant, Till försvar för pragmatismen i nya numret av Arena.

Det låg ett nytt nummer av Arena i brevlådan när jag kom hem idag. Faktiskt en av de tre tidskrifter jag prenumererat på sedan det allra första numret - och som fortfarande håller.

(Vilka de andra är? Offside respektive Filter. Den första oumbärlig om man bryr sig om fotboll, den senare blir bara bättre för varje nummer.)

Ett MYCKET viktigt meddelande

Okej, jag ska sluta tjata (se inlägget från den 8 mars). Snart. Men innan dess inte låta bli att meddela att den tredje säsongen av Ashes to Ashes inleds den 2 april. På BBC alltså, Amazon.com låter meddela att de släpper hela den tredje säsongen på DVD den 5 juli.