Kom igen gubbar!

Lördag förmiddag, ska snart åka iväg och spela inomhusfotboll några timmar med svågern M och hans gamla kompisar från veteran-korpfotbollen. Det är ett gäng där de flesta är ännu äldre än jag är, men eftersom nästan alla har tusen gånger bättre bollsinne är det bara att försöka jaga boll så mycket man nånsin orkar. Och det är ju liksom poängen med det hela. Det är hur kul som helst.

Upphör aldrig att förundras över hur mycket tid och energi män i min ålder kan ägna åt idrott. Om man till exempel letar på nätet efter korplag i Stockholm hittar man hur hur många lagsidor som helst där (snart) medelålders män försöker hålla liv i de drömmar de aldrig fick förverkliga i sin ungdom (se t.ex. Wernham Hogg Atletic, 50 % svenskt kött, Feskekörka United ... Och de klassiska I korpens skugga.) Eller så har de till sist hittat ett sätt att fortsätta leka.

Jesper Fundberg har skrivit bra om det här i avslutningen på sin avhandling Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter (Carlssons, 2003), men eftersom jag har den boken på jobbet får ni vänta på citatet några dagar. (Det kan man kalla en cliff-hanger ...)

Snart är det vår.