En märkvärdig bok

Björn af Kleens Jorden de ärvde (Weyler, 2009) är en - på flera sätt - märkvärdig bok. Framför allt för att den berättar en historia som på det hela taget verkar ganska osannolik: om hur man (och inte minst socialdemokratin) under senare år kommit att stå för en politik som inneburit att man i praktiken slagit vakt om fideikommissen - en feodal förvaltningstradition som strider mot arvsrätten.

Det verkar vara, tänker jag, en diskussion som rätt få personer har brytt sig om: om de stora egendomar i form av mark och fastigheter som tidigare befunnit sig i privat ägo, och om vad som händer med dem när den ekonomiska strukturomvandligen förädrar förutsättningarna att förvalta dessa egendomar. Lite hårddraget: Vad gör vi med gamla slott och herresäten när vi inte längre har en adel som klarar av att sköta dem?

Vad Björn af Kleen påpekar, är att vi i Sverige (tvärtemot hur man gjort i andra europeiska länder) i ökad utsträckning valt att lösa detta genom att bevara fideikommissen. Dvs., en förvaltningsform där mark och egendom inte på vanligt sätt går i arv, utan där den äldste sonen ges rätten att förvalta släktens ägor - och där övriga släktingar görs arvslösa. Och hur vi, som en konsekvens av detta, i Sverige fortfarande har en relativt stor - och tämligen kapitalstark - adel.

Det låter onekligen som en ganska märklig historia.

Men. Jag har svårt att tro att det skulle röra sig om ren och skär dumhet från politikers och myndigheters sida - även om man lätt kan få det intrycket när man läser Jorden vi ärvde. Björn af Kleen ger inte plats för några motargument, och när han beskriver hur politiker och myndigheter agerat framstår de närmast som hållningslösa dumbommar.

Synd tänker jag, för det riskerar ta udden av vad som skulle kunna bli en intressant diskussion. Om hur man tillvaratar det "allmänintresse" som uppenbarligen ofta kommit att användas som argument för att förlänga ett fideikommiss. Och om det inte finns andra alternativ att hävda allmänintresset än att upprätthålla en feodal förvaltningsform.

(Till exempel skulle man kunna fundera på hur man gjort i Stockholms skärgård, där man genom att bilda Skärgårdsstiftelsen försökt länka samman de bofastas intressen med det rörliga friluftslivets. Skärgårdsstiftelsens lösning har varit att köpa in så mycket mark som möjligt och att se till att den görs så tillgänglig som möjligt - samtidigt som man sett till att de bofasta i skärgården fått del av det hela i form av arbetstillfällen och ökade inkomster. Ett rätt bra exempel på när det kan vara bra med offentligt ägande tänker jag.)