Tio författarskap jag återkommit till de senaste åren

Det finns hur mycket som helst av Paul Auster som översatts till svenska, och den enda jag tycker man kan hoppa över är – faktiskt – New York-trilogin. Min favorit är Att uppfinna ensamheten (Tidens förlag, 1993).

Jag upptäckte P-O Enquist sent, när jag läste Livläkarens besök (Norstedts, 1999) och Lewis resa (Norstedts, 2001). Hans självbiografi, Ett annat liv (2008) är också bra.

Häftigaste läsupplevelse under senare år – Carsten Jensen: Vi de drunknade (Albert Bonniers förlag, 2008). Välförtjänt prisbelönad.

Och så den bok som jag brukar hävda är den bästa jag någonsin läst: Robert McLiam Wilson: Eureka Street (Albert Bonniers förlag, 1998). I alla fall är den så bra att jag var tvungen att ordna ett seminarium så att jag fick anledning att bjuda RMW till Sverige. Men det är en annan historia.

När man gör en sådan här lista inser man – pinsamt nog – att jag nästan bara läser manliga författare. Men drottningen av kriminalromaner är i alla fall Denise Mina – hennes böcker om Paddy Meehan är helt enkelt bara bäst. Och jag vet inte vad vi som gillar kriminalromaner skulle göra om inte Minotaur fanns.

För sådär femton-tjugo år sedan upptäckte jag en hel del yngre irländska författare. Stephen Farran-Lee och Ola Larsmo har gett ut en bra introduktion till dem: Joyce bor inte här längre (Norstedts, 1999). En av de första jag läste var Joseph O'Connor och hans debutroman Cowboys och indier (Norstedts, 1991). En av hans senare är Havets stjärna (2005).

Ian Rankin lär vara världens mest sålda författare av kriminalromaner, och antagligen den mest produktive. Hans böcker om kommissarie Rebus spöar i alla fall lätt det mesta som skrivs på svenska i genren.

Det kan vara lite jobbigt att börja läsa Jose Saramago, för han skriver långa, långa meningar som hakar i varandra och i en del av hans böcker struntar han mer eller mindre i såväl styckes- som kapitelindelning. Men man kommer in i det. Hans Blindheten (Wahlström & Widstrand, 1997) är bra att börja med.

Det är svårt att välja ut någon enstaka bok ur Isaac Singers författarskap – jag tycker om såväl hans böcker om de jiddishtalande östeuropeiska judarna, som hans berättelser från Manhattan. Av de senare är Fiender – en berättelse om kärlek (Bokförlaget Bra Böcker, 1974) värd att rekommendera. Och i Sagor (Brombergs, 1989) finns novellerna om de äldste i Chelm; bättre högläsning finns inte.

Det är säkert så att det finns en hel del detaljer i Gellert Tamas De apatiska (Natur & Kultur, 2009) som kan ifrågasättas och diskuteras. Men det är ännu viktigare att diskutera hur svensk asylpolitik borde utformas – och i det sammanhanget är hans bok ett viktigt inlägg. Som om det inte räckte med att hans Lasermannen (Ordfront, 2002) är en alldeles nödvändig historieskrivning om en tid som ligger alldeles nära oss.

Alldeles utanför listan:

Jag tyckte oerhört mycket om Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia (Albert Bonniers förlag, 2002), och det var hur kul som helst när han fick August-priset. Riktigt så bra har han inte fått till det sedan dess. Men hans För herr Bachmanns broschyr (1998) är häftig.

Jag och mina kompisar var lite för unga för att haja poängen med Ulf Lundells Jack, men när Klas Östergrens Gentlemen (Albert Bonniers förlag, 1980) kom fick den viss kultstatus bland oss. Även om jag tyckte att Fantomerna (1978) var ännu bättre. Följaktligen var det nog inte bara jag som hade vissa förväntningar på Gangsters (2005). Då blev jag besviken, men när jag läste Den sista cigaretten (2009) kunde jag komma ihåg varför vi tyckte att Klas Östergren var bäst.