Eftersom jag reser till Istanbul på onsdag, kan jag förstås inte låta bli att läsa om den diskussion som följt i spåren av att den svenska riksdagen tagit ställning för att Turkiet begått ett folkmord mot armenier.
Fast jag tycker att det är svårt att få någon rätsida på den här frågan. En sak är förstås vad som faktiskt hänt, och hur man förhåller sig till historiska händelser idag. Men när det gäller den här frågan verkar det uppenbart att historien används som étt slagträ i en samtida politisk debatt. Och jag är inte så säker på att det är det bästa sättet att föra debatten idag ...
I Hur man botar en fanatiker skriver Amoz Oz om konflikten mellan Israel och Palestina, och han argumenterar (om jag minns rätt) för att båda sidor måste acceptera att de oförätter som begåtts aldrig kan göras ogjorda. Att det enda sättet att komma vidare är att rikta blicken framåt, mot hur man kan skapa en framtid som erbjuder något annat än det som varit. Det innebär inte att förneka det förfluta, men väl; att inse att man inte kan bygga sin politik på att ge igen för gammal ost. I alla fall inte i en situation där båda parter kan hänvisa till oförätter man utsatts för.
Det tror jag vore ett mer konstruktivt perspektiv, men jag är genuint osäker på om det svenska riksdagsbeslutet var ett steg i den riktningen ...
När mobbarna har makten
7 år sedan
Samtidigt står ju Turkiet för ett förnekande - vägrar erkänna oförrätten. Men det krävs ju att bägge erkänner oförräten för att gå vidare.
SvaraRadera/Karin
Jag håller med om att Turkiet borde erkänna de övergrepp man historiskt bär ett ansvar för. Det jag tycker är svårt - och det är där jag försökte ta hjälp av Amoz Oz - är att man kan bli "förgiftad av historien". Så att man, om man bara blickar bakåt gör det omöjligt att komma vidare. /Martin B
SvaraRaderaHåller självklart med om det!
SvaraRadera