Till havs!

Det finns företeelser som är överlastade med symbolisk betydelse, som man nästan inte kan ägna sig åt utan att gardera sig med åtminstone en lätt ironisk blinkning.

Som till exempel segling.

Det är nog få saker jag ägnat mer av min fria tid åt. När jag var tonåring och seglade med kompisar i lånade båtar, under åttiotalet när jag jobbade på seglarkollo på Finnhamn och i vuxen ålder i egna båtar. Men det känns ändå som man måste förhålla sig, dels till att det rör sig om en av de (numera: ganska få) riktiga överklasssysselsättningarna, dels till alla romantiska föreställningar om att "utsätta sig för naturens krafter", om att "lära känna havet" eller om att livet på något märkligt sätt skulle vara "mer sant" när man har en öppen horisont i sikte.

Jag vill inte alls försöka påstå att jag skulle vara oberörd av allt det där. Inte minst när vi jobbade på Finnhamn ägnade vi rätt mycket tid och energi åt att hitta vårt sätt att hålla på med båtar och segling - vilket förstås var något helt annat än till exempel snobbarna i Sandhamn. Det var nog det vi höll på med den där gången då vi satte upp en balett ute på Finnhamn, och då jag fick äran att uppträda som "Jussi Börjeson" iklädd sjömansskjorta, skjots - och båt.

Till minnet av detta - tyvärr odokumenterade - ögonblick: den enda låt man behöver ha på stereon när man är ute och seglar.