Varför bloggen heter som den gör

Okej, jag erkänner att jag snott namnet till bloggen. Men det är nog inte bara jag i min generation som har en relation till en viss japansk konceptkonstnär ...

För ganska precis 30 år sedan visades en utställning på Moderna Museet i Stockholm. Det var rätt många i min kompiskrets som besökte utställningen, och jag överdriver inte om jag säger att den faktiskt blev någon sorts referenspunkt för många av oss. Något som fanns till hands och som dök i våra diskussioner då och då.

Utställningen hette continuity/discontinuity, och konstnären hette On Kawara. Hans I'm Still Alive-serie består av vykort där meddelandet ”I'm Still Alive. On Kawara” (tror jag) stämplats, och skickats till olika personer runt om i världen – en kompis till min dåvarande flickvän hörde till dem som fått ett (hur han därefter fick tillbaka dem så att han kunde ställa ut dem vet jag inte). Och hans I Went-serie består av kartblad där han för varje dag ritat in hur han rört sig under dagen.

Okej, men vad har den här pretentiösa inledningen om On Kawara med min blogg att göra?

Jo. Förklaringen är en tanke som slog mig när jag var ute på ett löppass för några veckor sedan.

Det var när jag var på en längre resa i jobbet, och jag hade sett till att ta med mig löpargrejor. Vilket inkluderar en GPS-klocka; en sanslös grej som gör att man kan dokumentera tider, distanser, puls och allt sådant där – och dessutom kan man få den sträcka man springer markerad i Google Earth. Jag använder nog högst en tiondel av alla finesser, men det där att kunna få inritat på en karta (eller rättare sagt: ett flygfoto) hur man sprungit tycker jag är hur kul som helst. Särskilt om man varit ute och sprungit när man varit utomlands.

Just den här resan hade jag också tagit mig för att skicka ett antal korta reserapporter via mejl till familj och arbetskamrater. Vilket också var rätt kul, inte minst som jag fick en hel del svar och kommentarer.

Men, det var alltså när jag var ute på en löprunda som det slog mig att jag faktiskt gjorde samma sak som On Kawara gjort och byggt sitt konstnärskap på. Eller, man ska nog snarare beskriva det så att den moderna tekniken skapat förutsättningar för i stort sett var och en som växer upp i ett modernt kapitalistiskt samhälle att ha sitt eget lilla On Kawara-inspirerade projekt.

Det innebär antagligen att det knappast skulle vara möjligt att ha en sådan utställning som Moderna Museet hade för 30 år sedan, eller i vilket fall: att den aldrig skulle röna samma uppmärksamhet idag som den gjorde då.

Nåja, det bekymrar antagligen inte On Kawara ett dugg. Han lär varken ge intervjuer eller kommentera sin konst. Men det skulle inte vara så konstigt om han, när han betraktar vår tids bloggande och twittrande stillsamt tänker något i stil med att ”det där har jag redan prövat”.

För min del tog det 30 år att komma igång. Välkommen till min blogg.