Det räcker nu!

Visst. Israel har rätt att existera inom trygga gränser. Men palestinierna i de ockuperade områdena har också rätt till en framtid.

Och hur f-n tror den israeliska regeringen att stormningen av Ship to Gaza på internationellt vatten skulle kunna bidra till en lösning av konflikten?

Som Helle Klein skriver (länk till hennes blogg i högerspalten): Det räcker nu.

Att segla är kanske inte alldeles nödvändigt. Men det är svårt att låta bli.

Nej, det skulle inte bli någon segling den här helgen. Men efter att jag blivit klar med städningen var det faktiskt så att jag hade några timmar tills det var dags att åka över till Daniel och Linnea och säga hej till deras nyfödda dotter.

Och så var det ju så att jag visste att man kunde få låna en CB 66 på Sail Stockholm på Norr Mälarstrand och provsegla.

Och då var det ju svårt att låta bli. Jag har inte seglat på Riddarfjärden sedan 2004 när vi blev påseglade under en slagduell i samband med Riddarfjärdsseglingarna. Tror att det var all-time-high för det massmediala intresset för min kappseglingskarriär.

Så dramatiskt var det inte idag. Det blåste inte särskilt mycket, men det var i alla fall kul att få testa CB 66. Och en ganska skön stund ute på fjärden - det är häftigt att kunna segla mitt i stan. Trist bara att jag gömde mobilen i bilen - annars hade jag försökt ta några bilder.

Om att vara kvar på land

För någon månad (se inlägget från den 18 april) sedan skrev jag några rader om Carstens Jensens lista om de bästa berättelserna från havet, publicerad i Guardian.

Det är en bra lista, möjligen med tillägget att Carsten Jensen själv förtjänar en plats på den (men det kunde han förstås inte skriva). Och så skulle man kunna lägga till ytterligare en bok, som i och för sig inte hör till de största berättelserna. Tvärtom är det en bok om de små händelserna, om det där som för det mesta bara passerar förbi utan att vi fäster särskilt mycket uppmärksamhet vid det.

Jag tänker på Lars Westmans Vind för våg (1976), en bok som kom ut innan Stockholms medelklass hade upptäckt ytterskärgården och när en segelbåt på 28 fot fortfarande betraktades som ganska stor. Hans texter (som jag tror ursprungligen publicerades i Bakvagnen i tidningen Vi), handlar om öar som övergivits och om människor som blivit kvar - hans beskrivning av Tjalle Tvärvigg på Rödlöga är bland det roligaste som skrivits om skärgården (det är texten när Lasse Westman är vittne till hur den siste bofaste (?) avspisar en semesterseglande Stockholmare som inte förstår vad det är för sorts handelsbod han kommit till med orden "Mussla i smör kan du vara själv! Badjävel").

Den här morgonen - när vädret är grått och E och jag kommit överens om att vara hemma och städa, storhandla och allt sådant där man också behöver göra - kommer jag att tänka på avsnittet om när Puss (segelbåten) blir ett familjeproblem:

"Jag har svårt att vara i land. Båten ligger på utsidan av Värmdö och väntar på mig och när jag åker ut på kvällarna tjuter det vemodigt i riggen.
På mornarna går jag ut i vardagsrummet och tittar ut och ser från vilket håll det blåser. Idag skulle jag kunna sträcka ut till Nassa, tänker jag för mig själv.
Elin tycker lite synd om mig men är samtidigt stressad av det tryck hon känner.
Jag kommer att vara färdig med den där båten innan sommaren är slut, säger hon.
Jag sätter mig på dagarna och försöker skriva men det är tvärstopp. Utanför rasslar vinden i björkarna.
Kom med, kom med, rasslar vinden i björkarna och bladet i skrivmaskinen är tomt."

De fattiga i Lodz

Vilken roll spelar Förintelsen för oss idag? Förutom att den är en del av Europas historia som vi är skyldiga att minnas, om inte annat så för att vi ska kunna förstå vad som gjorde den möjlig (- naturligtvis så att vi kan förhindra att den upprepas).

Finns det något mer den kan lära oss? Ibland känner jag mig tveksam till det. Och jag kan till och med tycka att vi alltför ofta begränsar oss till att tala om nazismen som det arketypiskt onda. Inte så att jag har något behov av att förminska dess ansvar. Men väl så att jag värjer mig mot en historieskrivning som inte når längre än att beskriva kampen mellan det goda och det onda.

Men det finns andra berättelser. Till exempel Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz (Augustpris-vinnare 2009): "En roman som det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz och om dess av nazisterna utsedda ledare, Mordechai Chaim Rumkowski, och hans vårutredda, mycket tvetydiga roll i förintelsen av de polska judarna. Det är en tjock bok, över 600 sidor, och den utgår från ett omfattande researcharbete. Men det är ingen dokumentär utan tvärtom en roman som på ett fascinerande sätt ger liv åt de människor som inte bara försökte överleva, utan också skapa en tillvaro som gav livet en mening.

Otroligt bra. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Folkpartiet vandrar högerut

Det är trist, men det är bara att konstatera att Folkpartiet fortsätter att vandra allt längre ut på högerkanten.

I dagens DN lanserar partisekreteraren Erik Ullenhag förslaget att arbetsföra personer ska krävas på motprestationer för att få socialbidrag. Åtminstone av artikeln i DN att döma tycks han mena att det skulle vara själva socialbidragssystemet som skulle leda till att människor passiviseras.

Det finns rätt mycket att säga om förslaget.
- Till exempel att det helt enkelt är fel att det idag inte ställs några krav för att man ska kunna få socialbidrag. Kravet att man om möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande och så långt möjligt själv bidra till sin egen försörjning har funnits länge.
- Eller att det bara underblåser föreställningen att det skulle handla om att människor inte vill jobba, och att det därmed bidrar till stigmatiseringen av en grupp människor som redan idag lever under knappa villkor. När det i själva verket är så - vilket Björn Halleröd vid Umeå universitet visat i flera studier - att det är många som skulle ha rätt till socialbidrag, men som trots det låter bli att ansöka om det.

Naturligtvis är det så att människors inställning till arbete, och deras egna ansträngningar att försörja sig själva, är en av de viktigaste faktorerna i sammanhanget. Men tro inte annat än att de allra flesta som idag står utanför arbetsmarknaden inte vill något annat än att få ett jobb. Att människor blir beroende av socialbidrag under alltför långa perioder handlar om att vi har en hög arbetslöshet och om att de metoder och arbetssätt som praktiseras i socialtjänsten behöver utvecklas.

Puuuhhh ...

Ibland är man grabbigare än annars. Som till exempel när jag gick över Jungfrufjärden i fredags på väg till Ornö.

På lördagsmorgonen var viken knökfull med båtar som skulle segla Ornö runt (över 210 båtar var anmälda), och de fyra H-båtarna som skulle segla samlade ihop sig (vår s/y Martha ligger längst fram till höger). Det blev rätt grabbigt där också ...
Seglingarna gick i försommarvärme och svaga - alltför svaga - vindar. Efter första kryssen upp längs Ornös västsida fastnade vi ute på Jungfrufjärden i bleke närmare en timme, och det var en hel del båtar som inte hann i mål inom utsatt maxtid ... För att ha varit första riktiga kappseglingen tillsammans gick det rätt bra; vi kom i mål som 92:a, och det var i vilket fall med viss marginal på övre halvan av fältet. Men i ärlighetens namn rätt långt efter den bästa H-båten som vann vår LYS-klass.

Följaktligen vaknade jag rätt trött när jag vaknade i morse, men eftersom vi anmält oss till en workshop i segeltrim var det bara att dra på sig regnstället och hissa på. Men det var kul - vi hade en av lärarna ombord i en halvtimme och hon gick igenom hur vi ska jobba med seglen och hur vi kunde fortsätta träna på egen hand. Läroríkt!

Sedan var det tre-fyra timmars transportsegling hemåt. Mulet, en del regn men under större delen av seglingen bra vind. Men jag kände mig klart mer trött och ledbruten än i fredags. Mer gubbig än grabbig om ni förstår vad jag menar.

... och ännu mer om båtar och segling

Stockholm är fortfarande sommarvarmt, och det blåser bara en svag bris. Men i eftermiddag sticker jag ut för att ta båten ner till Ornö och morgondagens segling. Först Ornö runt på lördag, sedan en utbildningsdag i segeltrim med Anna Drougge från North Sails på söndagen.

Jag har varit stressad utav h-e med allt som ska förberedas, och dessutom har det varit mycket på jobbet den här veckan (och så har E varit i Italien med sina elever ...). Men igår kväll när jag borde släckt sänglampan och försökt sova kunde jag ändå inte låta bli att läsa klart Carsten Jensens Sista resan, hans nyutkomna bok om den danske målaren Carl Rasmussen. På många sätt en fristående fortsättning på hans Vi de drunknade - och nästan lika bra. Men då var Vi de drunknade nog bland det bästa jag läst.

Onsdagssegling på Bullandö

Efter en lång och ovanligt kall vinter längtar åtminstone jag mer än vanligt efter sol och värme. Och när det då kommer en sådan där försommarkväll med sol och en varm kvällsbris känns det rätt lyxigt att kunna sticka ut en vardagskväll och segla... För vår del var det första onsdagsseglingen ute på Bullandö, och första riktiga träningstillfället. Det gick väl inte så där supersnabbt att sätta spinnaker, men upp kom den och på bitvis hade vi riktigt bra fart på båten.

En man som älskade Stockholm

Det har varit mycket skärgårds- och båtliv de senaste dagarna. Men jag har också mer eller mindre sträckläst Björn Elmbrandts biografi om Hjalmar Mehr: Stockholmskärlek En bok om Hjalmar Mehr (Atlas).

Fantastiskt bra. Väl skriven och väl underbyggd, hela tiden med en resonerande ton som vänder och vrider på Mehrs politiska gärning och som framför allt försöker förstå en intellektuell person som satte handlingen och resultatet främst - och som var befriande långt ifrån vår tids mediatränade och opinionsinstitutsberoende politiker. Men det är också en bok som beskriver staden som en politisk arena (på ett sätt som nästan känns overkligt för oss idag), och som hela tiden återkommer till frågan om de lokala demokratins villkor. Och om dess betydelse för att den praktiska politiken inte ska reduceras till teknokrati.

Dessutom är den rolig. Men det är nog bara till en del Elmbrandts förtjänst; framför allt handlar det nog om att huvudpersonen själv - Hjalmar Mehr alltså - var det.

Undanvind under Djuröbron

Lördag morgon. SMHI har lovat sol, 15-20 grader och ostlig vind 5-10 m/s. Går upp tidigt och åker ut till båten, E stannar hemma och packar. Hissar på och sticker ut en kort sväng.

Life's a bitch. Not.

Ute på ön är det fortfarande fridfullt

Ute på ön märks det att våren är sen, och det är knappt några människor ute i skärgården. Det är vackert och stilla och mycket, mycket vilsamt.
... det lär bli annorlunda nästa helg: idag på förmiddagen var det 188 båtar anmälda till Ornö runt. Arrangörerna hävdar att det därmed är den fjärde största seglingstävlingen i Sverige ...

Tillbaka till skärgården

Långhelg. Sticker ut och meckar med båten på förmiddagen. Åker hem, duschar och plockar ihop grejerna för att åka ut till ön. Mat, varma kläder och några böcker. Bloggen får vila.

Digital semester

Kommer hem från Finnhamn i Stockholms skärgård efter två planeringsdagar med jobbet. Har inte varit i närheten av Internet sedan i går morse - och jag inser lätt förvånad att det nuförtiden sällan går så mycket som ett dygn utan att jag åtminstone kollar mejlen. Man lever onekligen rätt uppkopplad ...

I vilket fall var det skönt att komma ut till Finnhamn igen (jag jobbade på seglarkollot på ön 1982-87, så jag känner mig ganska hemma därute). Det var nästan inget folk ute på ön; förutom vi var det bara några få gäster på vandrarhemmet, personalen på krogen och så några killar som jobbade med att röja och fixa inför sommaren. Framför allt eftersom vattnet fortfarande är så kallt är våren ungefär två veckor senare därute - och det gör att man ser och upplever våren ännu starkare tycker jag.

Måndag: Kallt och grått. Men frågan är om jag inte tycker skärgården är som allra vackrast i det här vädret.
Tisdag morgon: Sol, lätta moln, nästan alldeles stilla. Kanske inte lika vackert. Men oändligt mycket mer behagligt.

Att springa efter en boll

I serien "Martins oförglömliga idrottsögonblick" (se t.ex. inlägget från den 14 mars) följer här en detaljerad dokumentation av mina löpvägar under kvällens fotbollsövningar i Bandhagen. (Man kan göra mycket med en GPS-klocka ...) Uppenbarligen rörde jag i alla fall lite på mig. Nu är det väl bara att vänta på att Erik Hamrén ska ringa.

Sjösatt och riggad!

Sådärja! Riggen är på plats och utombordaren startade som den skulle. Och när jag var uppe i mastkranen för att montera vindexen passade jag på att ta en bild.
Sedan var det bara att knattra iväg och förtöja vid bryggan.

Uppskjuten seglingspremiär

Lördag förmiddag. Mulet och lite småkallt. För någon timme sedan gick starten i Lidingö runt; vi var anmälda, men eftersom båten inte kom i sjön förrän i förrgår har jag inte hunnit masta på än. Kollar på nätet efter bilder från seglingarna och hittar t.o.m. båtar som direktrapporterar från banan. Fast det ser rätt kallt ut, och det verkar som om det är fler än vi som inte hunnit få ordning på grejerna - deltagarantalet är lägre än vanligt.

Och för all del, det var inte helt fel att ta en förmiddag och köra skräp till återvinningscentralen. Men jag hoppas kunna åka ut och fixa det sista så att båten blir klar i morgon. Och sedan är det bara två veckor kvar till Ornö runt. Så här såg det ut för ett halvår sedan när P-O, Lasse och jag tog en sista tur och provhissade den nya spinnakern.

Är det någon som på allvar bryr sig om Newsmill?

Om man är intresserad av politik och dessutom har en blogg antar jag att man borde gilla Newsmill. Jag har faktiskt försökt. Och det kanske är så att de intressanta texterna ligger gömda någonstans under en rubrik som jag inte hittat till.

Men det enda jag hittat är skribenter som snurrar runt i någon sorts meta-debatt där man tjafsar med andras sätt att debattera – utan att behöva lägga fram några argument i sak. Ungefär som Kajsa Ekis Ekman (enligt min mening orättvisa) kritik av Arena för några månader som fick Dan Josefsson och Daniel Suhonen att gå i spinn.

Det senaste exemplet (jag lovar, det finns massvis) är Marcus Birro som skriver en pretentiös text där han berömmer sig om att vara en av få i riket som håller sig med en moral, och där han (för vilken gång i ordningen?) försöker få det till att Kristdemokraternas tal om ”verklighetens folk” skulle vara något annat än förakt för allt som är lite mer komplicerat.

Trist och rätt korkat. Och ingenting som precis ökar min lust att följa Newsmill i fortsättningen. Min gissning är att deras storhetstid rätt snart är över.

De utlovade bilderna från Oslo

Hemma igen. Skönt. Det var som sagt riktigt skitväder när jag landade i Oslo igår. Grått, blåsigt och snöblandat regn på Karl Johann.
Men det blev bättre fram emot eftermiddagen. Operahuset ligger nere vid vattnet. Vitt, byggt med en speciell marmor som importerats från Italien.

Framför entren ligger en plan som sluttar ner hela vägen ner i vattnet. De två personer till höger i bilden som är på väg in är Ilse (från Helsingfors) och Lars (från Ålborg) som sitter med i arbetsgruppen.

Inomhus - från utsidan är själva scenrummet klätt med trä som bildar ett vackert böljande mönster. Och stora fönsterytor som släpper in mycket ljus - så även om byggnaden är både stor och på många sätt monumental, har den en direkt kontakt med Oslofjorden utanför.

Tjänsteresa

Arbetsmöte i Oslo tisdag-onsdag. Slumrar till på planet och vaknar inte förrän vi är på väg att landa. I högtalaren meddelas att temperaturen i Oslo ligger runt noll och att det både blåser och snöar. Kul.

Fast när det blir eftermiddag lättar molntäcket och vinden lägger sig. Sticker ut på en löprunda upp mot Majorstuen och runt Bislet när dagens möte är slut.

På kvällen blir vi bjudna på middag på brasseriet i det nya operahuset. Jag gillar verkligen den byggnaden, inte minst att man byggt den så att den också är tillgänglig för dem som bara vill ta en promenad på dess tak eller vill sitta ner en stund där planen framför operahusets entre sakta sluttar ner i vattnet ... (Tog några bilder - ska försöka lägga ut dem så snart som möjligt!)

Kärlekens jävla trälar återfunna!

Vissa företeelser är bara alldeles för bra för att få försvinna utan att lämna några spår efter sig.

Under de senaste åren har jag förgäves försökt få tag på någon inspelning med Kärlekens jävla trälar, ett band jag hörde någon gång i början av av nittiotalet och som spelade med mer drag än det mesta annat jag sett. Men inte då.

Tills ikväll, när jag upptäckte att någon hjälte därute för några månader lagt in ett klipp på Youtube. Alldeles för kort förstås, men bättre än ingenting.

Håll till godo!

I badet med en bok

Söndagskväll efter en ganska hektisk helg med nödvändig städning, ett distanspass, fördelsedagsuppvaktningar, de sista förberedelserna för sjösättningen på torsdag och en del annat. Hann med en timmes fotboll på grusplanen i Bandhagen - himla jobbigt trots att vi körde på en liten plan.

Hemma igen unnar mig att lägga mig i badet med en bok (Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker) och ett glas whisky. Har inte läst särskilt mycket de sista veckorna, och det är nog Kjaerstads fel: Jag är bröderna Walker är inte något man springer igenom precis. Har funderat på att lägga den åt sidan och välja något annat ur den hög med böcker jag vill läsa som jag lagt upp, men jag vill inte ge upp den än.

Läser Björn Gunnarssons recension i GP och inser att jag inte är ensam om den upplevelsen: "Jag är bröderna Walker är ett ståtligt, men också närmast utmattande månsidigt läsäventyr." Så är det.

Men ibland glimrar den till så att man blir alldeles lycklig. Som när bokens huvudperson Odd Marium Walaker funderar över sjöhästar, och tänker att de egentligen är en sorts undervattensänglar. Och:

"Nyligen läste jag om radiolarierna, och radiolarierna är ett slags mikroskopiska havsdjur med kiselskelett, och de ser ut som fantasifulla rymdskepp när man förstorar dem, och de består av över fyrahundra släkten och flera tusen arter och de har en obruten utvecklingslinje från kambrium till idag, och jag betraktade dem och tänkte: Jag vet ingenting."

Så jag ska nog läsa vidare, åtminstone ett tag till.

Om män och deras båtar

Någon gång, när jag har ork och inspiration, ska jag skriva en text om män och deras båtar... Om att besattenheten av att slipa, spackla, måla, borra, skruva, polera osv. antagligen döljer någon form av omsorgsbehov som man inte får utlopp för på annat sätt. Och om att båtklubbar - trots att dess medlemmar är en grupp där flertalet politiskt står ganska långt till höger - brukar vara det närmaste man kommer ett sovjetiskt arbetsläger: alla går omkring i uniformsliknande arbetskläder, förväntas acceptera de gememsamma ordningsreglerna (där arbetsplikten utgör det första budordet) och där den hierarkiska ordningen är som huggen i sten.

Men som sagt, det får bli någon annan gång. Just nu är jag rätt nöjd med att ha fått ordning på båten till sjösättningen på torsdag. Slipad och bottenmålad med nylackade luckor och nya beslag för spinnakern. Samt en alldeles nytillverkad skotskena till storseglet (tack P-O!).

Snart är det sommar!

Valet i UK

1 maj, och jag såg faktiskt till att ta mig förbi Norra Bantorget en stund idag där Mona Sahlin talade. Det var ganska blåsigt, men trots det ganska mycket folk och bra stämning.

Men i ärlighetens namn tycker jag, åtminstone än så länge, att det känns mer spännande med valet i UK. Följaktligen blev jag rätt tagen när jag igår läste att Guardian (se inlägget från den 23 mars) ställt sig bakom liberaldemokraterna i det förestående valet; jag har alltid sett Guardian/Observer som viktiga och intressanta vänsterröster som jag kunnat vända mig till för att lära mig något nytt. Men att på det här sättet svika Labour ...

(Sedan kan man ju inte låta bli att bli lätt imponerad av vilken roll Internet spelar som forum för debatt; sedan Guardians artikel publicerades igår har det kommit in närmare 2 000 debattinlägg på Guardians hemsida bara som svar på den artikeln ...)