Läsar-statistik

2010-04-29 kl 17.50: 500 läsare noterade enligt den räknare jag installerade för ungefär en och en halv månad sedan. Visserligen en bit kvar till Alex Schulman och Blondinbella men ändå rätt fascinerande ...

Filosofi + Fotboll = Sant? (avsnitt 2)

Kommer ni ihåg Monty Python-sketchen, där de grekiska filoferna mötte sina tyska kolleger i en fotbollsmatch? I matchens sista minut gör grekerna mål, och kommentatorn blir alldeles vild:

"Socrates has scored!" cries Michael Palin. "The Greeks are going mad! Socrates scores, got a beautiful cross from Archimedes. The Germans are disputing it. Hegel is arguing that the reality is merely an a priori adjunct of non-naturalistic ethics, Kant, via the categorical imperative, is holding that ontologically it exists only in the imagination, and Marx is claiming it was offside."

Nu läser jag i DN att det är dags för returmatch: den 9 maj i London är det avspark.

Egentligen är det väl inget annat än det ultimata beviset på att det finns människor i vår del av världen som har mer tid över än de behöver. Men det skulle vara rätt kul att vara där.

Trots allt har jag nog ändå en framtid som spin-doktor!

Den som följt min blogg har noterat att jag vid flera tillfällen (se inläggen från den 8 resp. 25 mars) uppmärksammat att BBC håller på att spela in en tredje och avslutande säsong av Ashes to Ashes, och att allas vår Gene Hunt kommer att återvända till oss för åtminstone åtta nya avsnitt. Och i det första inlägget lade jag in en bild där Gene satt på sin Quattro och såg butter ut.

Föga anade jag vilken inspirerande kraft detta enkla blogg-inlägg skulle visa sig ha...

För sedan en tid har jag nåtts av rapporter att Labour använt i stort sett samma bild i sin valkampanj, men att man klippt in David Camerons ansikte och lagt till texten "Don't let him take Britain back to the 1980s".

Det var i och för sig rätt smart kan man tycka. Men det verkade som om man inte riktigt förstått att Gene Hunt är en rätt populär figur - och att det kanske inte var det allra mest skrämmande scenariet att behöva tillbringa en tid i hans sällskap. I vilket fall snodde Tories helt enkelt upplägget, och gjorde en egen affisch på samma tema (notera det elakt ironiska tacket till Labour längst ner till vänster).

Där någonstans lär BBC ha agerat och sagt något i stil med att de inte tyckte att det var särskilt roligt att deras rollfigurer figurerade i partiernas valkampanjer. Nu gäller bara att Labour och Tories erkänner vem de stulit idén av från första början - jag lovar att inte kräva något oförskämt högt arvode. För mig är det en fråga om principer. Och för all del, om att lägga grunden för min nya karriär som spin-doktor.

Upplysning och idéhistoria

Sóm samhällsvetare händer det att man ramlar över en text som liksom gör att ens egna föga märkvärdiga tankar ändå hamnar i ett mer skimrande sammanhang. I kväll var ett sådant tillfälle.

"En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känner någon annan herre än sitt eget förnuft ..."

Nej det är inte Kant, men nästan. Det är inledningen till det berömda sista kapitlet i Marquis de Condorcets bok Människosläktets andliga förkovran. Condorcet var statistiker och upplysningsman, och en av dem som efter bara år föll offer för den revolution de själva bidragit till. Han begick självmord 1793 sedan han gripits på flykt från det åtal som väckts mot honom.

I en fin liten uppsats har Sven-Eric Liedman diskuterat Condorcets tänkande i relation till de postmoderna strömningar som utvecklades under slutet av 1900-talet, och han utgår från Condorcets beskrivning av upplysningens möjligheter för att värdera i vilken mån den postmoderna kritiken av upplysningstraditionen är giltig.

Det är visserligen en diskussion som har några år på nacken. Men Liedman skriver bättre än de flesta, och det håller fortfarande. Man känner sig till och med lite klokare efter att ha läst hans uppsats.

[Liedmans uppsats heter "Condorcet and the postmodernists. Science, ethics, the arts and progress" och är publicerad i History of European Ideas 19 (4-6).]

Inget presstöd till Sverigedemokraterna!

Presstödsnämndens beslut att ge Sverigedemokraternas tidning två miljoner i bidrag har gjort att debatten om presstödet tagit fart. Från liberalt håll, med Dagens Nyheter i spetsen, hävdar man att debatten visar att presstödet är otidsenligt och bör avskaffas. Medan andra, som till exempel Dagens Arenas Nisha Besara, menar att ansvaret ligger på presstödsnämnden som inte vågar ta ställning mot en grupp som ställt sig utanför den svenska demokratin.

Debatten rymmer förstås ett antal grundläggande principfrågor: Med vilken rätt kan staten avgöra vilka opinionsyttringar som ska ha rätt till stöd? Eller om man vänder på perspektivet, när passerar man den publicistiska gräns som gör att man inte längre ska ha rätt till presstöd?

Med all respekt: Det är frågor man kan diskutera tills stjärnorna slocknar och helvetet fryser.*

Jag tycker att vi ska slå vakt om pressfriheten, och jag tror att presstödet kan vara nödvändigt så länge de borgerliga har en överväldigande dominans i media och så länge små och oberoende röster har svårt att göra sig hörda.** Men jag tycker inte att Sverigedemokraternas ska ha något presstöd.

I det läget är principiella ställningstaganden inte till så himla stor hjälp. Jag håller med Nisha Besara: Det är inte nödvändigtvis lagstiftningen som brister, däremot borde Presstödsnämnden klara av att göra det enda anständiga ställningstagandet – att se till att Sverigedemokraterna fick sprida sina obehagliga åsikter för egna medel.

Noter (man KAN ha det i en blogg)
*För att citera Pengabrorsan.
**Som Per Wirten formulerade det i en intervju i Axess för några år sedan: ”Ett generellt problem i den svenska debatten, som jag tycker är störande, är att den borgerliga dominansen på ledarsidor, debattsidor och tankesmedjor är väldigt massiv. Det kan man leva med när det är en socialdemokratisk regering. Men när vi har en borgerlig regering, då är det ett demokratiproblem.”

När Bounce möter Ken Kesey

När jag någon gång i forntiden (i det här fallet närmare bestämt 1976) var ute och tågluffade hamnade jag och mina kompisar i London. Jag minns inte så mycket vad vi gjorde – jag antar att vi letade billiga restauranger på dagarna och pubar på kvällarna – men jag har mitt livs bioupplevelse från de dagarna: Milos Formans Gökboet på Marble Arch. En biosalong större än jag någonsin sett, och en film som var fullständigt fantastisk. Inte minst tack vare Jack Nicholson.

Minnet kom tillbaka på fredagskvällen när vännerna L-Å och Y fixat biljetter till Bounce avskedsföreställning på Globen. Nära tre timmars dans i ett rasande tempo som gjorde att man nästan tappade andan – i alla fall jag som inte sett Bounce tidigare. Och så det som var allra bäst, Darklight ur deras uppsättning av Gökboet från 2006. Ett youtube-klipp kan förstås inte göra deras dans rättvisa, men ni får i alla fall en föraning om vad det handlar om.

Tack vänner för en häftig kväll!

Turkisk politik

För några veckor sedan (innan askmoln från Island gjorde flygresor till en i högsta grad osäker sysselsättning) kom jag hem från mitt första besök i Turkiet (se inläggen från den 17-20 mars). Fascinerad och förundrad över ett samhälle och en politisk situation som på många sätt är helt annorlunda än den man känner från Sverige. Och mer nyfiken än innan resan.

Följaktligen blir jag glad när läser det nya numret av Fokus och hittar en bra text som hjälper mig att reda ut åtminstone några av mina frågor. Även om den gör att man också ställer nya. Men så kan ju också en bra text fungera.

South Side Stockholm

Jag har bott i Stockholms södra förorter i stort sett hela mitt liv. De första tjugo åren längs gröna linjen och de senaste tjugo åren längs röda (och de tio åren däremellan på lite olika håll). Det innebär att det knappast finns någonstans där jag känner mig så hemma som i de förorter som byggdes upp i slutet av femtiotalet/början av sextiotalet. Men också att samma förortersområden utgör min utgångspunkt när jag försöker förstå hur staden förändras.

... tänker jag när jag sätter mig i bilen för att åka till Konsum och kompletteringshandla. Åker längs vägen som markerar gränsen mellan villorna i Älvsjö och flerfamiljshusen i Fruängen. Passerar Långbro sjukhusområde där de stora sjukhusbyggnaderna fortfarande står kvar, men numera trängs med nyproducerade bostadsrättshus. Ställer bilen vid Fruängens centrum; det stod klart i början av sextiotalet (några år innan tunnelbanan nådde hit) och det känns rätt slitet vid det här laget. Men jag är rätt säker på att närheten till Långbro (och den köpstarka medelklass som flyttar in i de nyproducerade lägenheterna) kommer att innebära att det finns ekonomiska förutsättningar för en upprustning.

Så kanske till och med Fruängen kommer att yuppiefieras på samma sätt som Södermalm på sjuttio- och åttiotalet, och Aspudden/Midsommarkransen med början under nittiotalet. Jag är inte helt övertygad om att jag kommer att känna mig lika hemma där. Antar att jag får flytta till Bredäng.

I Walter Benjamins fotspår

När jag tar en kort paus från skrivandet passar jag på att kolla på nätet om Port Bou. Det är en liten ort, i stort sett på gränsen mellan Frankrike och Spanien (alldeles vid havet).

Det var här Walter Benjamin tog sitt liv 1940, desperat eftersom han inte verkade få tillstånd att passera gränsen till Spanien. Sedan ett år finns en installation till minne av Benjamin och (om jag förstått det rätt) av alla de tusentals som förvägrats rätten att passera gränsen till Europa. Av de bilder jag sett lär det vara fantastiskt häftigt - jag har lovat E att fixa en resa dit.
... även om det verkar som om med andra Benjamin-entusiaster i Port Bou. Nätet är fullt av reseskildringar, bloggar, noveller, bilder och filmer som handlar om Benjamin. Och eftersom jag själv tog mig tid att söka upp det gamla Nationalbiblioteket i Paris (där Benjamin satt och skrev på Passage-arbetet) blir jag förstås stillsamt upphetsad när jag hittar en bild på hans lånekort därifrån ...

De bästa berättelserna från havet

Det stod visserligen om det redan i gårdagens DN, men i vilket fall: En av mina absoluta favoritförfattare, Carsten Jensen (se inlägget från den 6 mars) har listat de tio bästa romanerna om hav och sjöfarare.
"Given that men have sailed the seas for thousands of years, it's perhaps surprising how few great works of literature have been inspired by the seafaring life. Sailing may have promised adventure, but in reality it was a dangerous profession that attracted only the toughest, few of whom were equipped with a talent for writing. Their yarns remained fixed in the oral tradition, and in general, writers directed their attention elsewhere. But the exceptions are majestic." Här är länken.

Varvs-rapport

E och jag kom upp hyfsat tidigt i morse och åkte ut till båten. Det blåste lite småsnålt, men vi kunde i alla fall lägga på ett första lager färg. Den täckte bra, men det verkar som om den fick det slipspackel vi lagt på att släppa ... Får försöka se till att slipa ett varv innan jag lägger på nästa lager!

Det börjar se rätt bra ut ...

... vilket förstås till stor del beror på att seglarkompisarna P-O och Lasse varit med och hjälpt till.

Daniel ordnade så att hans brorsa kunde svetsa motorfästet, och då fick han också vara med på bild. Även om han gillar lite mer konstiga båtar.

Jag tror att utbildning har betydelse

Hittar en arg artikel av Petter Larsson (PL) på Aftonbladets kultursidor: PL har läst Jonas Olofssons Krisen i skolan:

"På knastertorr akademiska berättar Olofsson om hur socialdemokratin formade den moderna skolan. Man slog stegvis ihop de olika skolformerna; barn från olika samhällsskikt skulle gå tillsammans, ju längre tid desto bättre. Den sociala snedrekryteringen till högre studier och främlingskapet mellan samhällsklasserna skulle minska.
Man vill skapa en medborgarskola, inte bara en utbildningsfabrik till kapitalets fromma, snarare allmänbildande än yrkesförberedande. (...)
Men när idén om ”kunskapssamhället” slog igenom kring 1990 tog man projektet för långt, tycker Olofsson. Alla program blev treåriga och gav högskolekompetens. Skurken hette skolminister Göran Persson. Samtidigt övergav man den fulla sysselsättningens politik.
Nu ser vi resultatet, hävdar Olofsson: en skyhög ungdomsarbetslöshet och alltför många som inte klarar gymnasiet på utsatt tid.
Vore det inte bättre då, undrar han, om de skoltrötta arbetarbarnen – det är dem det handlar om – i stället för att ”överutbildas”, ja han skriver så, fick en rejäl yrkesutbildning till ett hederligt arbete?"

Utan att ha läst Jonas Olofssons bok, tänker jag att det antagligen ligger något i PL:s kritik. Jag tycker ofta att man i den utbildningspolitiska debatten tar som en självklar utgångspunkt att den svenska skolan skulle befinna sig i en djup kris. Och att själva målsättningen att erbjuda så många som möjligt en chans att genomgå en längre utbildning skulle vara orealistisk.

Vore det så skulle det naturligtvis vara rimligt att vara tveksam till tanken på utbildning som ett sätt att skapa social rörlighet och utjämning. Nu är det självklart så att det är mycket som kan bli bättre i den svenska skolan. Men samtidigt är det - om jag tillåts beskriva situationen i stora drag - så att andelen ungdomar som avslutar gymnasiet med behörighet att studera vidare till gymnasiet aldrig har varit så stor som idag. Och på samma sätt är det fler ungdomar som faktiskt påbörjar högskolestudier än någonsin tidigare.

Det tycker jag är en oerhört positiv utveckling. Och den är antagligen alldeles nödvändig, särskilt i en tid då enklare och mer okvalificerade jobb försvunnit. Dagens ungdomsgeneration möter inte samma arbetsmarknad som vi gjorde för tjugo-trettio år sedan, och utbyggnaden av utbildningssystemet är ett sätt att möta de förändringar som skett.

Att ge avkall på ambitionerna att ge så många unga människor som möjligt chansen att studera vidare, vore att acceptera att vi inte skulle kunna göra morgondagens samhälle mer jämlikt än dagens. Det vill inte jag vara med på.

Snart är det seglingspremiär

I helgen hade H-båtsseglarna i södra Sverige säsongspremiär med en träningshelg i Malmö. Sol, 10-12 m/s och tiotalet båtar. Av bilderna från seglingarna (som tagits av Torgil Falck) att döma såg det ut som om de hade det rätt bra ...


Varför i hela friden bor man så förbannat långt norrut?

Man kan alltid reta sig på Göran Skytte

Hade tänkt att jag skulle skriva något klokt; antingen om den bok jag håller på att läsa just nu (Jan Kjaerstad: Jag är bröderna Walker) eller det senaste numret av Situation Stockholm (som alltid på något sätt lyckas vända in och ut på ens föreställningsramar).

Men det var svårt att få till det, svårt att få något skrivet över huvud taget. Så vad gör man då? Jo, man letar upp någon gammal kolumn av Göran Skytte och retar upp sig på. Det brukar funka. Och det gjorde det den här gången också.

För en tid sedan upptäckte Göran Skytte att det finns fattiga i Sverige, och följaktligen har han skrivit en krönika över detta. Inte så att han bemötat sig om att ta reda ens på några grundläggande fakta i ämnet - så har han t.ex. fått för sig att fattigdomen i Sverige kan beskrivas med begreppet working poor (i själva verket är det ett begrepp som brukar användas för att särskilja fattigdomen i länder som USA från länderna i västeuropa och Skandinavien).

Men det gör inte så mycket, för egentligen ville Göran Skytte nog bara ta upp ämnet för att få tillfälle att - på sitt nuförtiden sedvanliga moraliserande sätt - beklaga sig över den andliga fattigdom som han ser breda ut sig i Sverige. Ack ja ...

(Se där - det gick att få till en text idag också!)

Onyanserade resonamang om viktiga frågor

I en signerad ledare i dagens DN skriver Peter Wolodarski om att det, sedan den nya patientdatalagen började gälla i juni 2008, blivit tillåtet att bygga stora sammanhållna journalsystem. Det innebär att den enskilde patienten ska ha en enda (centralt lagrad) elektronisk sjukjournal istället för olika dokument som är spridda på olika sjukhus och mottagningar.

Inledningsvis konstaterar Wolodarski att detta innebär stora fördelar för både personal och patienter; det spar tid och ökar den medicinska säkerheten och det skapar förutsättningar för en bättre sjukvård. Men det han tycker är angeläget att diskutera är något annorlunda, nämligen att detta ”medför en oroande förändring av maktrelationerna mellan den enskilde och sjukvården”.

Och där någonstans far han iväg i ett, minst sagt, onyanserat resonemang där han hävdar att ”utgångspunkten är att vårdens intressen alltid väger tyngre än den enskilde individen” och att man som individ blott är ”ett redskap i det större vårdmaskineriet”. Som om Orwells 1984 till sist blivit verklighet.

Så illa är det förstås inte. Det är sant att utvecklingen av sammanhållna journalsystem ställer högre krav på ett etiskt förhållningssätt bland dem som arbetar inom hälso- och sjukvården. Men det är också sant att diskussionen om hur enskildes ställning kan stärkas utvecklats starkt under de senaste åren. Det senare blundar Wolodarski för, och därmed blir hans resonemang både förenklat och fördomsfullt. Som om de som arbetar inom vården skulle vara oförmögna att förhålla sig till de etiska överväganden man ställs inför då det gäller att erbjuda patienten en så god vård som möjligt – med respekt för hans eller hennes personliga integritet. Som om man inte kunde tänka sig alternativet att de – tillsammans med patienten – utgick från det kunskapsunderlag en sammanhållen journal utgör, och diskuterade olika behandlingsalternativ.

Nå, det är väl lättare att måla upp en svart-vit bild så att man kan återanvända några gamla argument en gång till. Men inte lär det föra debatten framåt.

Bättre kan du Lena Andersson!

Jag ställer mig gärna bakom krav på universella rättigheter, och jag brukar inte vara någon anhängare av kulturrelativism. Har sällan någon större längtan efter att diskutera identitetspolitik.

Men.

Jag blir ganska upprörd när jag läser Lena Anderssons artikel i dagens DN. Lena Andersson går till angrepp mot det hon kallar "det kulturrelativistiska tankeskiftet" som hon menar har anförts av Michel Foucault, och som inneburit att individbaserade och universalistiska synsätt ersatts med gruppbaserade och kulturrelativism. Och hon hävdar att den svenska socialdemokratin numera av kulturell "hänsyn" missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst.

Ungefär så långt är jag beredd att föra en diskussion med Lena Andersson. Men när hon allra sist i sin artikel raljerar om "avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning" är jag inte med längre.

Att arbeta för vidgade sociala rättigheter för olika grupper handlar om att alla ska ha tillgång till grundläggande resurser i form av hälsa, utbildning, arbete/inkomst, sociala relationer, trygghet osv. Men det är inte detsamma som att föreskriva hur människor ska leva sina liv. Tvärtom är poängen med att tillförsäkra alla människor vissa grundläggande resurser att det ska vara möjligt för dem att göra egna och självständiga val. Att vidgade sociala rättigheter ökar människors frihet.

Tillgång till dusch och utbildning är just sådana resurser som gör att människor kan leva ett bättre liv. Påtvingad barnbegränsning är något helt annat - då talar vi om en moraliserande politik som söker föreskriva hur enskilda ska leva. Och idag vet vi ganska mycket om tvångssteriliseringarna under 1900-talet ...

Måhända menade Lena Andersson inte så mycket med de där avslutande orden. Men i så fall tycker jag att de här frågorna är för viktiga för att behandlas så slarvigt. I vilket fall tycker jag hon gör oss som vill arbeta för universella rättigheter en rejäl björntjänst.

Seminariet på ABF-huset

ABF-huset i Stockholm en vardagskväll är en fantastisk plats. Massor av föredrag, seminarier och debatter - och massor av människor som är där för att ta del av alltihopa.

I onsdags ordnade vi i Arenagruppens Vänner seminariet "Makten över samhällsideerna. En diskussion om tankesmedjor i Sverige" - och Sandlersalen var i det närmaste fullsatt. Sverker Lindström presenterade en kartläggning och granskning av tankesmedjorna i Sverige, och efter det fortsatte debatten där även Maria Rankka (Timbro) och Håkan A. Bengtsson (Arenagruppen) deltog. Rakt igenom intressant!

För er som missade evenemanget kommer Sverkers kartläggning att läggas ut på Arenagruppens hemsida. Och dessutom spelades hela debatten in av Axess Television. (Bara de ser till att det programmet håller en högre nivå än de halvt lögnaktiga, halvt skvallriga anklagelser de formulerar på sin Axess-blogg! Om ni bryr er om att kolla vad de skriver bör ni se till att kolla även de kommentarer som görs där.)

... och ett snabbt utformat åtgärdsprogram

Endorfin-abstinensen är tillfälligt kurerad med hjälp av en löprunda innan middagen (se nedan). Vårtröttheten tänkte jag försöka komma åt genom att gå och lägga mig tidigt. Den eventuella rotfyllningen får tandläkaren ta hand om - jag får besked nästa vecka om den är nödvändig.

Fysiologiska iakttagelser och klargöranden

Idag känner jag sig mer än vanligt som en fysiologisk varelse. Vilket - med tanke på att jag är en inbiten samhällsvetare - är en ovanlig erfarenhet. Med anledning av detta tänkte jag att jag skulle börja författa ETT FYSIOLOGISKT LEXIKON.

Med anledning av att jag har gjort ett träningsuppehåll på en vecka, och antagligen lider av endorfin-abstinens:
ENDORFIN är ett peptidhormon som kroppen tillverkar själv och som lindrar smärta. Hormonet påverkar vår vilja att sova, äta och dricka. Endorfin utsöndras bland annat vid skratt, stress, motion, men även av sex, förälskelse och vid akupunktur.
Endorfinutsöndringen kan leda till "träningsnarkomani", vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligram morfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.

Med anledning att jag roat sig med att gå till tandläkaren:
ROTFYLLNING innebär att tandens pulpa tas bort och rotkanalerna fylls. Den vanligaste orsaken till att en tand behöver rotfyllas är att pulpan blivit infekterad. Pulpan finns inuti tanden och består av blodkärl och nervvävnad. Rotfyllningen görs i två steg med ungefär ett par veckors mellanrum.
kan behöva göras om en tand får ett djupt kariesangrepp eller får ett kraftigt slag som skadar pulpan. Om tandpulpan blir infekterad kan kroppens eget försvar inte komma åt bakterierna, tanden måste då göras ren och rotfyllas.

Med anledning av att jag är vårtrött:
SÖMNBRIST blir allt vanligare i vårt stressade samhälle. Nio av tio yrkesarbetande skulle sova längre på morgonen om de hade möjlighet och uppemot en tredjedel av befolkningen lider av sömnbrist. Ungefär tio procent av befolkningen får konstant för lite sömn. I hälften av dessa fall beror det på att personen inte kan somna och i den andra hälften på att de blir störda av exempelvis buller eller barn. Sömnbrist är vanligare hos kvinnor än hos män.

(Tack till Wikipedia resp. Vårdguiden!)

Ta mig till havet ...

Satt och kollade igenom en CD med bilder jag fick av min kompis P-O i samband med att jag fyllde år i höstas. Hittade bl.a. några bilder från när vi för tjugo år sedan seglade hans Tumlare till Göteborg och blev inblåsta i Torekov under några stormiga dagar ...

Tack nu räcker det.

Jättekul att vakna och se att det snöar. Verkligen. Man får onekligen en himla lust att åka ut till båten och fortsätta med vårrustningen.

Eller så ligger man kvar i sängen och kollar på seglingsfilmer på nätet.

Vår- och sommarläsning

Hemma på skrivbordet har jag en lista där jag antecknar böcker (och ibland: filmer) jag ska skaffa. För det mesta handlar det om böcker på engelska som jag beställer från Amazon.com - det känns rätt lyxigt att få ett tungt paket hemburet med böcker man gått och väntat på ...

Idag var det dags att göra vårens beställning. Sista delen i Roddy Doyles trilogi där han skriver om Irlands historia The Dead Republic, Denise Minas Still Midnight och David Peace The Damnes United (om den legendariska brittiska fotbollsmanagern Brian Clough). Och så Extras - The Special och en förbeställning av Ashes to Ashes Series 3.

Så ska jag bara skaffa Sara Stridsbergs nya och Björn Elmbrandts bok om Hjalmar Mehr. Skulle jag plötsligt stå utan något att läsa kan man alltid ta sig förbi närmaste Pocketshop.

Långhelg

Långhelg och vackert väder. Det innebär att det är läge för vårrustning av båten, byte till sommardäck, att demontera skidboxen och allt annat som gör att man blir in i h-e skitig och får ont i ryggen. E vill säkert börja röja i trädgården. Tid att ställa om från vinter till sommar med andra ord.

Och, det verkar nästan som om resten av världen också tagit långhelg. Tidningarna är tunna, och det är inga nyheter av det där slaget att de får en att gå igång ordentligt. Läser Fokus på nätet och funderar på Torbjörn Nilssons analys av Beatrice Asks - minst sagt - misslyckade utspel om att man borde skicka färgade kuvert till personer som är misstänkta för sexualbrott. TN:s tes är att moderaterna är rädda att förlora väljare till Sverigedemokraterna, och att Asks utspel var ett sätt att försöka attrahera de grupperna.

Det är förstås möjligt. Men jag tror framför allt att det handlar om att kriminalpolitiken blivit ett område där alla tävlar om att visa sig mest hårdför. Om det vore en sällskapslek skulle man kunna kalla det "Följa Johan Pehrsson". Men det är ju inte precis något område där socialdemokraterna kan skryta med att de förmått formulera något mer konstruktivt alternativ.

Makten över samhällsideerna

I höstas var vi en grupp som startade Arenagruppens Vänner, en förening som helt enkelt syftar till att ge moraliskt, idémässigt och ekonomiskt stöd till Arenagruppens arbete.

I de diskussioner vi haft i styrelsen återkommer vi ofta till att det finns två principiellt olika skäl till varför det är nödvändigt att stödja Arena. Antingen ser man Arenagruppens arbete som ett viktigt bidrag till en radikal och framåtsyftande samhällsdebatt. Eller så ser man Arenagruppens arbete som ett försök att skapa en motvikt till den dominans av tankesmedjor och opinionsbildare som hör hemma till höger i politiken.

För egen del tycker jag bäst om det första synsättet. Vilket inte hindrar att det är viktigt att påpeka att det råder en påfallande obalans när det t.ex. gäller vilka finansiella resurser olika tankesmedjor har. Det senare är uppenbart när man tar den av den kartläggning Sverker Lindström gjort, och som kommer att presenteras vid ett seminarium på ABF-huset nästa vecka.

Onsdag 7 april kl. 18.00: Makten över samhällsideerna. En diskussion om tankesmedjor i Sverige. (Fri entre) Välkommen!