Jag tror att utbildning har betydelse

Hittar en arg artikel av Petter Larsson (PL) på Aftonbladets kultursidor: PL har läst Jonas Olofssons Krisen i skolan:

"På knastertorr akademiska berättar Olofsson om hur socialdemokratin formade den moderna skolan. Man slog stegvis ihop de olika skolformerna; barn från olika samhällsskikt skulle gå tillsammans, ju längre tid desto bättre. Den sociala snedrekryteringen till högre studier och främlingskapet mellan samhällsklasserna skulle minska.
Man vill skapa en medborgarskola, inte bara en utbildningsfabrik till kapitalets fromma, snarare allmänbildande än yrkesförberedande. (...)
Men när idén om ”kunskapssamhället” slog igenom kring 1990 tog man projektet för långt, tycker Olofsson. Alla program blev treåriga och gav högskolekompetens. Skurken hette skolminister Göran Persson. Samtidigt övergav man den fulla sysselsättningens politik.
Nu ser vi resultatet, hävdar Olofsson: en skyhög ungdomsarbetslöshet och alltför många som inte klarar gymnasiet på utsatt tid.
Vore det inte bättre då, undrar han, om de skoltrötta arbetarbarnen – det är dem det handlar om – i stället för att ”överutbildas”, ja han skriver så, fick en rejäl yrkesutbildning till ett hederligt arbete?"

Utan att ha läst Jonas Olofssons bok, tänker jag att det antagligen ligger något i PL:s kritik. Jag tycker ofta att man i den utbildningspolitiska debatten tar som en självklar utgångspunkt att den svenska skolan skulle befinna sig i en djup kris. Och att själva målsättningen att erbjuda så många som möjligt en chans att genomgå en längre utbildning skulle vara orealistisk.

Vore det så skulle det naturligtvis vara rimligt att vara tveksam till tanken på utbildning som ett sätt att skapa social rörlighet och utjämning. Nu är det självklart så att det är mycket som kan bli bättre i den svenska skolan. Men samtidigt är det - om jag tillåts beskriva situationen i stora drag - så att andelen ungdomar som avslutar gymnasiet med behörighet att studera vidare till gymnasiet aldrig har varit så stor som idag. Och på samma sätt är det fler ungdomar som faktiskt påbörjar högskolestudier än någonsin tidigare.

Det tycker jag är en oerhört positiv utveckling. Och den är antagligen alldeles nödvändig, särskilt i en tid då enklare och mer okvalificerade jobb försvunnit. Dagens ungdomsgeneration möter inte samma arbetsmarknad som vi gjorde för tjugo-trettio år sedan, och utbyggnaden av utbildningssystemet är ett sätt att möta de förändringar som skett.

Att ge avkall på ambitionerna att ge så många unga människor som möjligt chansen att studera vidare, vore att acceptera att vi inte skulle kunna göra morgondagens samhälle mer jämlikt än dagens. Det vill inte jag vara med på.