Sóm samhällsvetare händer det att man ramlar över en text som liksom gör att ens egna föga märkvärdiga tankar ändå hamnar i ett mer skimrande sammanhang. I kväll var ett sådant tillfälle.
"En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känner någon annan herre än sitt eget förnuft ..."
Nej det är inte Kant, men nästan. Det är inledningen till det berömda sista kapitlet i Marquis de Condorcets bok Människosläktets andliga förkovran. Condorcet var statistiker och upplysningsman, och en av dem som efter bara år föll offer för den revolution de själva bidragit till. Han begick självmord 1793 sedan han gripits på flykt från det åtal som väckts mot honom.
I en fin liten uppsats har Sven-Eric Liedman diskuterat Condorcets tänkande i relation till de postmoderna strömningar som utvecklades under slutet av 1900-talet, och han utgår från Condorcets beskrivning av upplysningens möjligheter för att värdera i vilken mån den postmoderna kritiken av upplysningstraditionen är giltig.
Det är visserligen en diskussion som har några år på nacken. Men Liedman skriver bättre än de flesta, och det håller fortfarande. Man känner sig till och med lite klokare efter att ha läst hans uppsats.
[Liedmans uppsats heter "Condorcet and the postmodernists. Science, ethics, the arts and progress" och är publicerad i History of European Ideas 19 (4-6).]
När mobbarna har makten
7 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar