Social rapport 2010

Konstaterar att Per Wirten (du hittar länken till hans blogg till höger) är en av få journalister som gör mer än att referera Socialstyrelsens eget pressmeddelande när Social rapport 2010 publiceras. För när man (dvs. Socialstyrelsen) efter en grundlig genomgång av olika tillvägagångssätt att mäta fattigdom och av tillgängliga empiriska data i rapporten beskriver utvecklingen i termer av "Ökad relativ fattigdom - och minskad absolut fattigdom", nöjer sig den församlade journalistkåren konsekvent med att referera att andelen i befolkningen som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.

Viktigt, men inte hela bilden. Som Amartya Sen visat (se fr.a. hans Inequality Reexamined, 1992), så kan relativa skillnader i resurser skapa absoluta skillnader i levnadsförhållanden. Där någonstans bör diskussionen om jämlikhet och frihet ta sin utgångspunkt.

Till havs!

Det finns företeelser som är överlastade med symbolisk betydelse, som man nästan inte kan ägna sig åt utan att gardera sig med åtminstone en lätt ironisk blinkning.

Som till exempel segling.

Det är nog få saker jag ägnat mer av min fria tid åt. När jag var tonåring och seglade med kompisar i lånade båtar, under åttiotalet när jag jobbade på seglarkollo på Finnhamn och i vuxen ålder i egna båtar. Men det känns ändå som man måste förhålla sig, dels till att det rör sig om en av de (numera: ganska få) riktiga överklasssysselsättningarna, dels till alla romantiska föreställningar om att "utsätta sig för naturens krafter", om att "lära känna havet" eller om att livet på något märkligt sätt skulle vara "mer sant" när man har en öppen horisont i sikte.

Jag vill inte alls försöka påstå att jag skulle vara oberörd av allt det där. Inte minst när vi jobbade på Finnhamn ägnade vi rätt mycket tid och energi åt att hitta vårt sätt att hålla på med båtar och segling - vilket förstås var något helt annat än till exempel snobbarna i Sandhamn. Det var nog det vi höll på med den där gången då vi satte upp en balett ute på Finnhamn, och då jag fick äran att uppträda som "Jussi Börjeson" iklädd sjömansskjorta, skjots - och båt.

Till minnet av detta - tyvärr odokumenterade - ögonblick: den enda låt man behöver ha på stereon när man är ute och seglar.

Årets skidsäsong är över. Så det så.

Tror inte att det bara är jag som är smått besatt av att försöka hitta tecken på att våren skulle vara i antågande. Igår var P-O och jag i alla fall ute vid båten och satte igång med vårrustningen; okej för att isen fortfarande ligger tjock i viken, men för varje dag med plusgrader drar sig snön allt mer tillbaka ...

Därför, när jag nu alltså bestämt mig för att det inte blir någon mer skidåkning på den här sidan midsommar, kan jag inte låta bli att dela med mig av det här filmklippet. Det är från Verbier, och från årets avslutning på Freeride World Tour. Kolla bara liftstationen där liften stannar, och notera hur in i h-e brant det är på vissa ställen - det är inte så ofta det riktigt suger i magen när man kollar på filmer i det här formatet, men den här gången gör det det.

Kom igen gubbar! Part II

Har man lovat så ... Här kommer uppföljningen till det förra inlägget, alltså svaret på frågan varför vuxna män envisas med att ropa "Kom igen gubbar!" så fort de kommer i närheten av en fotbollsplan:

"Jag finner inget enkelt och entydigt svar på den frågan. Kanske har uttrycket att göra med tolkningen att pojkfotbollen ses som en miljö där "gubben", en motsträvig figur som gör motstånd mot ökade krav på jämställdhet och jämlikhet, hyllas och tillfälligt förkroppsligas. Eller, tvärtom, så är uttrycket den reflexiva lek som pojkar och män deltar i då de ägnar sig åt pojkfotboll. Alla vet att en "gubbe" är chanslös både på och utanför plan och just därför, med blinket i ögat, hyllas han för ett par timmar."
(Citatet är de avslutande orden i Jesper Fundebergs avhandling Kom igen gubbar! sid. 199)

Kom igen gubbar!

Lördag förmiddag, ska snart åka iväg och spela inomhusfotboll några timmar med svågern M och hans gamla kompisar från veteran-korpfotbollen. Det är ett gäng där de flesta är ännu äldre än jag är, men eftersom nästan alla har tusen gånger bättre bollsinne är det bara att försöka jaga boll så mycket man nånsin orkar. Och det är ju liksom poängen med det hela. Det är hur kul som helst.

Upphör aldrig att förundras över hur mycket tid och energi män i min ålder kan ägna åt idrott. Om man till exempel letar på nätet efter korplag i Stockholm hittar man hur hur många lagsidor som helst där (snart) medelålders män försöker hålla liv i de drömmar de aldrig fick förverkliga i sin ungdom (se t.ex. Wernham Hogg Atletic, 50 % svenskt kött, Feskekörka United ... Och de klassiska I korpens skugga.) Eller så har de till sist hittat ett sätt att fortsätta leka.

Jesper Fundberg har skrivit bra om det här i avslutningen på sin avhandling Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter (Carlssons, 2003), men eftersom jag har den boken på jobbet får ni vänta på citatet några dagar. (Det kan man kalla en cliff-hanger ...)

Snart är det vår.

Mer att läsa

"Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara, lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ." Björn Elmbrant, Till försvar för pragmatismen i nya numret av Arena.

Det låg ett nytt nummer av Arena i brevlådan när jag kom hem idag. Faktiskt en av de tre tidskrifter jag prenumererat på sedan det allra första numret - och som fortfarande håller.

(Vilka de andra är? Offside respektive Filter. Den första oumbärlig om man bryr sig om fotboll, den senare blir bara bättre för varje nummer.)

Ett MYCKET viktigt meddelande

Okej, jag ska sluta tjata (se inlägget från den 8 mars). Snart. Men innan dess inte låta bli att meddela att den tredje säsongen av Ashes to Ashes inleds den 2 april. På BBC alltså, Amazon.com låter meddela att de släpper hela den tredje säsongen på DVD den 5 juli.

Politik på gamla och nya sätt

Inledde morgonen med att ta mig förbi ABF-huset och ett politiskt frukostmöte med S-2000: Per Borg inledde en diskussion på temat "Har vi råd med välfärden i framtiden?". Tänkvärt och intressant.

Och, det var fullsatt i Erlander-rummet! Så kom inte att säg att det gamla hederliga politiska mötet skulle ha blivit omodernt, och att det bara är nya sociala medier som gäller.

För egen del kunde jag i morse notera att den hundrade läsaren registrerats på min egen blogg. Förvånansvärt många tänker jag, inte minst med tanke på att jag installerade räknaren så sent som för tio dagar sedan. Men blogg-världen är förunderlig - min senaste upptäckt är totalstyrelsen - en anonym blogg som i fabelns form skildrar tillvaron på min gamla arbetsplats Socialstyrelsen. Antagligen roligast för oss som förstår vilka personer som döljer sig bakom olika pseudonymer, men onekligen ett nytt sätt att formulera kritik mot en av våra större myndigheter...

Värt att läsa, och tillgängligt på nätet

För några år sedan prenumererade jag på Guardian Weekly. Ska väl inte påstå att jag alltid läste den lika noggrannt, men då och då tyckte jag att jag fick en inblick i en politisk idédebatt som onekligen låg en bit över den som fördes i Sverige. Och om jag var ute och reste försökte jag alltid få tag i The Observer, bland annat för att de hade kolumnister som Will Hutton.

(Och om man nu ska vara lite barnslig: Det hade bland annat fördelen att man förstod var vissa svenska kulturdebattörer fick sina uppslag ifrån ...)

Sedan några år nöjer jag mig med svenska Fokus, som jag tycker är det närmaste man kommer Guardian på svenska. Den är ofta riktigt bra. Och i det senaste numret finns en juste text om Patti Smith - bara en sån sak ...

Ett vykort till mina döttrar

Kära F & L, ibland har någon annan formulerat det som man själv gått och tänkt på ...

I Went

Upptäckte att jag åtminstone har en läsare som förstått varifrån bloggen fått sitt namn (se inlägget från den 2 mars, inkl. kommentaren)

Sålunda - i On Kawaras anda - en enkel dokumentation av fredagens löprunda i Istanbul (notera den röda linjen som är markerad på flygfotot - det är alltså den sträckan jag sprang).

Hemma igen. Snö. Jaha.

Ibland kan tillvaron vara rätt annorlunda. I morse när vi gick upp för att ta oss till flygplatsen var det fullt av folk som stod och fiskade på Ataturk-bron, fast klockan bara var strax över sju på söndagsmorgonen. Det var hur vår-vackert som helst. Och när vi några timmar senare landar i Stockholm så snöar det. Det var någon som sa att det var vårdagjämning ...

Och så kom det en dag efter konferensen ...

... som började med att vi åkte till Marmara-universitetet och träffade de som arbetat med konferensen för en avslutande utvärderingsdiskussion. Det var trevligt, och i och med att vi var en mindre grupp kunde vi komma en bit längre i våra gemensamma diskussioner - i vilket fall fick jag en bättre förståelse av läget i Turkiet.

Efter en gemensam lunch tog vi avsked av våra värdar. Eftersom Marmara-universitetet ligger alldeles nära Cisternerna, Blå moskén och Hagia Sofia kunde vi ta oss förbi där. Det skulle jag inte vilja ha missat.

Inifrån Blå mosken: Ett stort, stort rum där ett enkelt staket skiljer alla turistgrupper från de turkar som är där för att be. Det är ganska rörigt, för att inte säga folkligt. Och jätte-vackert.

Inifrån Hagia Sofia: En religiös byggnad som genom åren använts av både kristna och muslimer, och där målningar, arkitektur m.m. uppvisar en blandning där man skulle kunna gå omkring länge och hela tiden upptäcka nya detaljer.

Från konferensdag 2

Konferensen ska början halv tio, och vi är på plats en halvtimme innan. Kvart i tio är det fortfarande glest i salen, Jan-Håkan och jag får tag på varsin kopp kaffe. Gabriel konstaterar att det är andra regler som gäller i Turkiet jämfört med i Sverige. Klockan tio kommer vi igång, och en och en halv timme senare har jag klarat av min föreläsning. Får en hel del frågor, och tänker att det trots allt tyder på att det funkande okej. Pust - jag var faktiskt ganska nervös.

Dag 2 var det släkten Börjeson som la beslag på talarstolen. Först den något yngre ...

... sedan den något äldre. Det är han till vänster och Kemal Ataturk till höger.

... när konferensen avslutas vid lunch får vi reda på att man planerat in fyra (!) studiebesök för oss på eftermiddagen. Vi kommer iväg försent redan till det första - en institution för barn med utvecklingsstörning - och vi blir ännu mer försenade där eftersom de naturligtvis ordnat med mat och diverse tal. På väg till studiebesök två bestämmer vi att Jan-Håkan får lov att förklara att vi MÅSTE vara tillbaka på institutet klockan fem, och att vi följaktligen inte hinner med mer än ett studiebesök till.

Vår fantastiska guide: En socialarbetare från Istanbul som såg till att vi kom dit vi skulle utan att behöva bekymra oss. Men den här eftermiddagen var han nog rätt stressad ...

Kemal Ataturk dök upp på bild ÖVERALLT. Även på de grejer som barnen på institutionen tillverkade ...

Så blir det. Vi kommer till ett Community Center i Sisli och får en kort föredragning av centrets verksamhet (och blir uppriktigt imponerade av den engagerade personalen). Sedan kliver den vice borgmästaren i Sisli fram, tar upp ett instrument och inleder ett fullständigt oväntat musikframträdande. Tror inte att man skulle ha fått vara med om riktigt samma sak om man gjort ett studiebesök i Upplands-Bro ...

Men sedan åker vi i alla fall hem. Vi tackar vår fantastiska guide och går tillbaka till institutet för att vila. Jag drar på mig träningskläderna för en kort löprunda, och sedan går vi iväg för att äta en gemensam middag med övriga konfenrensdeltagare. Jag hamnar vid den ändan av bordet där man bestämmer sig för att dricka sprit till maten, och våra värdar tycker att det är rätt roligt att få mig att pröva alla lokala specialiteter. Nå, så vilt gick det inte till - vi bröt upp strax efter tio och gick hem.

Några bilder från eftermiddagens promenad

Svenska forskningsinstitutet ligger i den "nya" delen av den europeiska delen av Istanbul. Institutet ligger ganska högt upp vid en gågata, som trafikeras av spårvagnar.


Efter dagens seminarium gick vi ner mot vattnet och letade efter en båt som skulle ta oss till andra sidan. Där ligger bl.a. den blå moskén.


... fast vi kom lite fel, så vi hamnade istället på en båt som tog oss över till den muslimska sidan. Nu gjorde inte det någonting; i och med att vi kom ut en bit fick vi en överblick över hur oerhört stor Istanbul är. Och vi såg flera av de fantastiska byggnaderna, okej att det var på visst avstånd. Och medan vi åkte vidare lade sig skymningen ...

Från konferensdag 1

Under diskussionen alldeles innan lunch hajar jag till när en kvinna ställer en fråga om hur vi arbetar med sociala problem i Sverige:

When I lived in Sweden, I saw very many people who had pain in their eyes ...

Först förstår jag inte vad hon menar, men så småningom inser jag att hon syftar på att vi svenskar är tysta och konfliktundvikande - och att vi nästan alltid ser ledsna ut.

Det var förstås en fråga som det inte riktigt gick att svara på, men jag tror det handlar om att Sverige - faktiskt - ses som ett ganska exotiskt litet land. Beläget nästan uppe vid nordpolen, med ett tystlåtet och kompromisssökande folk och med en fortfarande internationellt omtalad välfärdspolitik. Så att man vill förstå hur vi burit oss år, men också; så att man vill utmana bilden av det moderna lyckoriket. Och påpeka att vi har "pain in our eyes" ...

Försenade, men framme

Först var planet försenat, och sedan tog det en evig tid i passkontrollen. Nu är klockan över midnatt lokal tid, men vi är i alla fall framme. Än så länge har jag bara sett Istanbul från bilfönstret, men så här såg det i alla fall ut på gatan utanför konsulatet!

Mot Istanbul!

I morgon är det dags: Då åker jag, tillsammans med ett antal (f.d.) kolleger från Ersta Sköndal högskola, till Istanbul. För egen del blir det mitt första besök i Turkiet över huvud taget - det ska bli kul!

Torsdag-fredag ska vi medverka vid ett seminarium på Marmara-universitetet. Temat är "Social Work in Sweden and Turkey: Policy and Practice". Är du bra på turkiska finns programmet här.

Så, i morgon flyttar jag in (om än bara för några dagar) på svenska forskningsinstitutet i Istanbul. Och så har jag stoppat ner Ingemar Karlssons Europa och turken. Betraktelser över en komplicerad relation i bakfickan. Har inte läst den, så nu känns det som det är dags ...

Finns det en hyfsad Internet-uppkoppling på forskningsinstitutet lovar jag att försöka återkomma med åtminstone någon reserapport. Annars får ni vänta till på söndag kväll.

... och om konflikten Turkiet-Armenien

Mer om konflikten mellan Turkiet och Armenien: Ola Larsmo skrev en tänkvärd text i gårdagens DN. Och Ingrid Hedström hade ett bra reportage i dagens tidning (men det verkar inte finnas tillgängligt på nätet ännu).

Bra text om utvecklingen i Turkiet

Lite mer än en vecka gammal (dvs. skriven innan Sveriges riksdag röstade om folkmordet i Armenien), men Devrim Mavis text om Turkiet är fortfarande läsvärd!

Extremskidåkning i Flottsbro

När jag och min kompis P-O var i Chamonix för sådär lite mer än tjugo år sedan, var det Felix St Clair Renard som gällde. Vi var väl inte några värsting-åkare precis, men vi tog oss ner för de flesta backar. Och så ägnade vi åtminstone några kvällar åt att kolla på skidfilmer - och då förstod vi som sagt att det var Felix St Clair Renard som gällde: Det var han som tog de tuffaste skidbilderna och -filmerna, och det var han som jobbade med de häftigaste skidåkarna.

Kanske säger det mer om min förmåga att se märkliga samband mellan olika företeelser, men det där var i alla fall något jag kom att tänka på när E. och jag satte väckarklockan på ringning så att vi hängde på låset när liftarna öppnade i Flottsbro i morse. Sol, vindstilla, några minusgrader och nypistat.

Jag tror faktiskt inte att Felix försökt sig på att filma sig själv när han åker. Så även om man för all del mest av allt ser ut som en gipsad kiosk i backen, är det inte helt omöjligt att följande korta video ändå representerar något helt nytt i skidfilms-genren ...

Med historien som slagträ

Eftersom jag reser till Istanbul på onsdag, kan jag förstås inte låta bli att läsa om den diskussion som följt i spåren av att den svenska riksdagen tagit ställning för att Turkiet begått ett folkmord mot armenier.

Fast jag tycker att det är svårt att få någon rätsida på den här frågan. En sak är förstås vad som faktiskt hänt, och hur man förhåller sig till historiska händelser idag. Men när det gäller den här frågan verkar det uppenbart att historien används som étt slagträ i en samtida politisk debatt. Och jag är inte så säker på att det är det bästa sättet att föra debatten idag ...

I Hur man botar en fanatiker skriver Amoz Oz om konflikten mellan Israel och Palestina, och han argumenterar (om jag minns rätt) för att båda sidor måste acceptera att de oförätter som begåtts aldrig kan göras ogjorda. Att det enda sättet att komma vidare är att rikta blicken framåt, mot hur man kan skapa en framtid som erbjuder något annat än det som varit. Det innebär inte att förneka det förfluta, men väl; att inse att man inte kan bygga sin politik på att ge igen för gammal ost. I alla fall inte i en situation där båda parter kan hänvisa till oförätter man utsatts för.

Det tror jag vore ett mer konstruktivt perspektiv, men jag är genuint osäker på om det svenska riksdagsbeslutet var ett steg i den riktningen ...

En skylt på Högalidsgatan ...

Så är det nog.

En märkvärdig bok

Björn af Kleens Jorden de ärvde (Weyler, 2009) är en - på flera sätt - märkvärdig bok. Framför allt för att den berättar en historia som på det hela taget verkar ganska osannolik: om hur man (och inte minst socialdemokratin) under senare år kommit att stå för en politik som inneburit att man i praktiken slagit vakt om fideikommissen - en feodal förvaltningstradition som strider mot arvsrätten.

Det verkar vara, tänker jag, en diskussion som rätt få personer har brytt sig om: om de stora egendomar i form av mark och fastigheter som tidigare befunnit sig i privat ägo, och om vad som händer med dem när den ekonomiska strukturomvandligen förädrar förutsättningarna att förvalta dessa egendomar. Lite hårddraget: Vad gör vi med gamla slott och herresäten när vi inte längre har en adel som klarar av att sköta dem?

Vad Björn af Kleen påpekar, är att vi i Sverige (tvärtemot hur man gjort i andra europeiska länder) i ökad utsträckning valt att lösa detta genom att bevara fideikommissen. Dvs., en förvaltningsform där mark och egendom inte på vanligt sätt går i arv, utan där den äldste sonen ges rätten att förvalta släktens ägor - och där övriga släktingar görs arvslösa. Och hur vi, som en konsekvens av detta, i Sverige fortfarande har en relativt stor - och tämligen kapitalstark - adel.

Det låter onekligen som en ganska märklig historia.

Men. Jag har svårt att tro att det skulle röra sig om ren och skär dumhet från politikers och myndigheters sida - även om man lätt kan få det intrycket när man läser Jorden vi ärvde. Björn af Kleen ger inte plats för några motargument, och när han beskriver hur politiker och myndigheter agerat framstår de närmast som hållningslösa dumbommar.

Synd tänker jag, för det riskerar ta udden av vad som skulle kunna bli en intressant diskussion. Om hur man tillvaratar det "allmänintresse" som uppenbarligen ofta kommit att användas som argument för att förlänga ett fideikommiss. Och om det inte finns andra alternativ att hävda allmänintresset än att upprätthålla en feodal förvaltningsform.

(Till exempel skulle man kunna fundera på hur man gjort i Stockholms skärgård, där man genom att bilda Skärgårdsstiftelsen försökt länka samman de bofastas intressen med det rörliga friluftslivets. Skärgårdsstiftelsens lösning har varit att köpa in så mycket mark som möjligt och att se till att den görs så tillgänglig som möjligt - samtidigt som man sett till att de bofasta i skärgården fått del av det hela i form av arbetstillfällen och ökade inkomster. Ett rätt bra exempel på när det kan vara bra med offentligt ägande tänker jag.)

Filosofi + Fotboll = Sant?

För ett tag sedan, när jag satt och bläddrade i ett exemplar av Guardian Weekly lade jag märke till en helsidesannons för philosophyfootball.com. Lägg märke till att jag sa helsidesannons - jag snackar inte något litet postorderföretag med en liten, men hängiven, kundkrets. Utan om ett uppenbarligen kapitalstarkt företag som har som affärsidé att sälja designade t-shirts med citat av filosofer/fotbollsspelare.

Om du behöver en tröja med texten "All that I know most surely about morality and obligations, I owe to football" Albert Camus på ena sidan och med siffran 1 på den andra (Camus lär ha varit en hyfsad målvakt i sin ungdom), så är det med andra ord här du kan hitta den.

Och jag som trodde att det var jag, Fredrik Ekelund och några till som var ensamma med att försöka intellektualisera vårt fotbollsintresse ...

Dante i Gavorrano

Det finns böcker som är som alldeles egna universitet. Som, om man har tid och kraft, kan bli vägvisare till helt nya världar.

Peter Weiss Motståndets estetik är en sådan bok för mig. Vi var några som läste den tillsammans under mer än två år, och i ärlighetens namn var det nog få av oss som verkligen läste ut alla tre banden. Men på vägen kom vi att leta upp Pergamon-frisen i Berlin, vi diskuterade Brechts och Kafkas författarskap och vi letade rätt på gamla kataloger till Peter Weiss utställningar. Motståndets estetik blev en ingång till en värld vi antagligen aldrig annars skulle gett oss in i.

För några år sedan var jag i Gavorrano, en liten by i Toscana i Italien. På torget fanns en informationstavla där man kort redogjorde översiktligt för byns historia. Och så fanns där en referens till Dantes Den gudomliga komedin. Eftersom min italienska är så gott som obefintlig, behövde jag göra vissa efterforskningar för att förstå vad det stod på skylten: det var en referens till de avslutande sju raderna i den femte sången i avsnittet när Dante går igenom skärselden:

"Ack, när du till de levande vänt åter
och vilat ut ifrån den långa färden,"
vidtog en tredje själ när denne slutat,
"erinra dig då mig, ty jag är Pia;
Siena mig livet gav, Maremma tog det;
han vet det, som skänkte mig sin juvelring
till trohetstecken då jag blev hans maka."

Och, efter att ha letat vidare förstod jag att textens Pia hette Pia de'Tolomei, och att hon mördats genom att hon kastats ut från ett fönster i det torn som reser sig bredvid torget i Gavorrano. Eller så kastade hon sig ut självmant, i förtvivlan för att hon inte kunde gifta sig med den hon egentligen älskade.

Den här berättelsen lever vidare i Toscana, och varje år, i regel den första söndagen i augusti, har man en fest - Il salto della Contessa - till Pias minne. Och Donizetti har skrivit en opera som bygger på den här historien - Pia de'Tolomei.

Sådär tror jag man skulle kunna fortsätta och upptäcka ännu fler historier och ännu fler berättelser. Det är det jag menar med att en bok kan vara som ett eget universitet - i det här fallet räckte det med sju korta rader på en informationstavla i en by i Toscana ...

"Oi! You are surrounded by armed bastards!"

En måndagkväll kan man behöva något uppmuntrande. Som t.ex. ett besked att det blir en tredje och avslutande säsong av Ashes to ashes:

"Drama Ashes to Ashes, starring Philip Glenister, will return for a third and final series, the BBC has confirmed. Producers have revealed the climax of the next series will reveal who the character Gene Hunt really is. Writer Ashley Pharoah said the series, set in the 80s, will offer intriguing twists and turns to keep viewers guessing about the final outcome."

Kommer - troligen - att sändas på BBC någon gång under våren. Vilket i så fall innebär att man skulle kunna beställa en box så att man har den i början av sommaren. Och i så fall gör det ju inget om det regnar åtminstone några kvällar ...

50 cm tjock is i hemmaviken ...

... som sagt var (se inlägget från i fredags): än så länge ligger isen tjock i hemmaviken. Det är mindre än två veckor till vårdagjämningen, men frågan är när man kan räkna med att kunna sjösätta segelbåten ...

Nästa resmål!

Har suttit och förberett ett föredrag till ett seminarium som ska äga rum på Marmara-universitetet i Istanbul senare den här månaden, och passade på att kolla på universitetets hemsida. Det ser rätt pampigt ut ...

Är fotboll viktigt eller ..?

Sedan några år har jag försökt vänja mig av med att bry mig om fotboll. Okej för att jag då och då tycker att det ligger något i Pasolinis beskrivning av fotbollen som "vår tids sista heliga ritual". Men det är rätt jobbigt med all elitism, all grabbighet, all våldsdyrkan - allt förpackat av som en del av den moderna underhållningsindustrin. Min gamla kompis från korpfotbollen Håkan skrev en bra text om fotbollens moraliska kris för några år sedan.

Följaktligen är jag helt oberörd av att 2010 års fotbollssäsong smygstartade idag, och av att en viss förening som jag fortfarande betalar medlemsavgiften till vann ytterligare en titel. Eller som sagt, jag försöker låta bli att bry mig om det. Men det är rätt svårt ...

Tio författarskap jag återkommit till de senaste åren

Det finns hur mycket som helst av Paul Auster som översatts till svenska, och den enda jag tycker man kan hoppa över är – faktiskt – New York-trilogin. Min favorit är Att uppfinna ensamheten (Tidens förlag, 1993).

Jag upptäckte P-O Enquist sent, när jag läste Livläkarens besök (Norstedts, 1999) och Lewis resa (Norstedts, 2001). Hans självbiografi, Ett annat liv (2008) är också bra.

Häftigaste läsupplevelse under senare år – Carsten Jensen: Vi de drunknade (Albert Bonniers förlag, 2008). Välförtjänt prisbelönad.

Och så den bok som jag brukar hävda är den bästa jag någonsin läst: Robert McLiam Wilson: Eureka Street (Albert Bonniers förlag, 1998). I alla fall är den så bra att jag var tvungen att ordna ett seminarium så att jag fick anledning att bjuda RMW till Sverige. Men det är en annan historia.

När man gör en sådan här lista inser man – pinsamt nog – att jag nästan bara läser manliga författare. Men drottningen av kriminalromaner är i alla fall Denise Mina – hennes böcker om Paddy Meehan är helt enkelt bara bäst. Och jag vet inte vad vi som gillar kriminalromaner skulle göra om inte Minotaur fanns.

För sådär femton-tjugo år sedan upptäckte jag en hel del yngre irländska författare. Stephen Farran-Lee och Ola Larsmo har gett ut en bra introduktion till dem: Joyce bor inte här längre (Norstedts, 1999). En av de första jag läste var Joseph O'Connor och hans debutroman Cowboys och indier (Norstedts, 1991). En av hans senare är Havets stjärna (2005).

Ian Rankin lär vara världens mest sålda författare av kriminalromaner, och antagligen den mest produktive. Hans böcker om kommissarie Rebus spöar i alla fall lätt det mesta som skrivs på svenska i genren.

Det kan vara lite jobbigt att börja läsa Jose Saramago, för han skriver långa, långa meningar som hakar i varandra och i en del av hans böcker struntar han mer eller mindre i såväl styckes- som kapitelindelning. Men man kommer in i det. Hans Blindheten (Wahlström & Widstrand, 1997) är bra att börja med.

Det är svårt att välja ut någon enstaka bok ur Isaac Singers författarskap – jag tycker om såväl hans böcker om de jiddishtalande östeuropeiska judarna, som hans berättelser från Manhattan. Av de senare är Fiender – en berättelse om kärlek (Bokförlaget Bra Böcker, 1974) värd att rekommendera. Och i Sagor (Brombergs, 1989) finns novellerna om de äldste i Chelm; bättre högläsning finns inte.

Det är säkert så att det finns en hel del detaljer i Gellert Tamas De apatiska (Natur & Kultur, 2009) som kan ifrågasättas och diskuteras. Men det är ännu viktigare att diskutera hur svensk asylpolitik borde utformas – och i det sammanhanget är hans bok ett viktigt inlägg. Som om det inte räckte med att hans Lasermannen (Ordfront, 2002) är en alldeles nödvändig historieskrivning om en tid som ligger alldeles nära oss.

Alldeles utanför listan:

Jag tyckte oerhört mycket om Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia (Albert Bonniers förlag, 2002), och det var hur kul som helst när han fick August-priset. Riktigt så bra har han inte fått till det sedan dess. Men hans För herr Bachmanns broschyr (1998) är häftig.

Jag och mina kompisar var lite för unga för att haja poängen med Ulf Lundells Jack, men när Klas Östergrens Gentlemen (Albert Bonniers förlag, 1980) kom fick den viss kultstatus bland oss. Även om jag tyckte att Fantomerna (1978) var ännu bättre. Följaktligen var det nog inte bara jag som hade vissa förväntningar på Gangsters (2005). Då blev jag besviken, men när jag läste Den sista cigaretten (2009) kunde jag komma ihåg varför vi tyckte att Klas Östergren var bäst.

Veckoslut, vinterväder och en löprunda till

På nåt sätt kändes det som om man borde ha presterat nån förnuftig kommentar om huruvida man ska subventionera hushållsnära tjänster eller inte. Eller om det är nån principiell skillnad på ROT- och RUT-avdrag. Men det ville sig liksom inte.

Kanske beroende på att det var en nästan löjligt vacker vintermorgon idag när man åkte med bussen över Västerbron. Klart väder, sol och staden fortfarande vackert vit.

Jag tycker att det är häftigt med en rejäl vinter. Okej för att det är jobbigt när man inte kan lita på tunnelbanan eller pendeltåget. Men om man nu valt att bo nästan uppe vid nordpolen så kan man liksom inte gnälla över att det kommer snö eller att isarna lägger sig.

Kunde avsluta dagens möten så att jag var hemma strax före fem, vilket innebar att jag hann ut på en löprunda innan middagen. 8.92 km, genomsnittligt tempo 5.51 /km, maxhastighet 14,7km/h, maxpuls 167 slag/min [noterat vid 7,1 km], kaloriförbrukning 782 kal. Var det något mer ni ville veta? Inte? Nähä. Men det var i alla fall en juste avrundning på arbetsveckan.

... sedan är det förstås så att man kan bli lätt nedstämd när man inser att den smällkalla vintern gör att vårens sjösättning lär bli försenad. Så här stod stod det på marinans hemsida i veckan:

"Idag har vi borrat två hål i isen och tjockleken på isen är hela 50 cm. Detta gör oss ännu mera tveksamma till att kunna börja sjösätta i april. Den tidiga sjösättningsperioden kan alltså komma att börja den 3 maj."

Det är med andra ord risk att vi inte kommer att få båten i vattnet i tid för årets första kappsegling, Lidingö runt den 8 maj. Aldrig får man vara riktigt glad ...

Stöd Arenagruppen!

Igår hade vi möte i styrelsen för Arenagruppens vänner. Bl.a. fick vi förhandsinfo om en rapport som Sverker Lindström arbetar med, och som kommer att offentliggöras i samband med ett seminarium på ABF-huset den 7 april. Rapporten är en genomgång av vilka som står bakom de olika tankesmedjor som finns i Sverige, och vilka ekonomiska förutsättningar de arbetar utifrån. Någon som är förvånad om jag säger att de flesta, och största, grupperingarna finansierats av Svenskt Näringsliv?

För min del tänker jag att man kan dra två olika sorters slutsatser av ett sådant konstaterande: Antingen nöjer man sig med att konstatera (för vilken gång i ordningen?) att världen är orättvis. Eller så försöker man göra något åt det - och i så fall borde man också vara kritisk mot att den politiska vänstern (i vid mening) låtit högern ta initiativet.

Jag lutar åt det senare alternativet. Och bland annat därför tycker jag att Arenagruppen är värd att stödja. (Har du ont om pengar kan du i vilket fall läsa Dagens Arena på nätet.)

Birth and Death Office i Erbil

Om man kör in från den internationella flygplatsen i Erbil, så tar man höger i korsningen vid Abu Shahab City. Sedan är det bara att fortsätta vägen in mot Citadellet, så dyker det här lilla huset upp på vänster hand så småningom.

Birth and Death Office. Man undrar ju vad de gör där. Men det blev liksom inte av att jag gick in och frågade ...

Varför bloggen heter som den gör

Okej, jag erkänner att jag snott namnet till bloggen. Men det är nog inte bara jag i min generation som har en relation till en viss japansk konceptkonstnär ...

För ganska precis 30 år sedan visades en utställning på Moderna Museet i Stockholm. Det var rätt många i min kompiskrets som besökte utställningen, och jag överdriver inte om jag säger att den faktiskt blev någon sorts referenspunkt för många av oss. Något som fanns till hands och som dök i våra diskussioner då och då.

Utställningen hette continuity/discontinuity, och konstnären hette On Kawara. Hans I'm Still Alive-serie består av vykort där meddelandet ”I'm Still Alive. On Kawara” (tror jag) stämplats, och skickats till olika personer runt om i världen – en kompis till min dåvarande flickvän hörde till dem som fått ett (hur han därefter fick tillbaka dem så att han kunde ställa ut dem vet jag inte). Och hans I Went-serie består av kartblad där han för varje dag ritat in hur han rört sig under dagen.

Okej, men vad har den här pretentiösa inledningen om On Kawara med min blogg att göra?

Jo. Förklaringen är en tanke som slog mig när jag var ute på ett löppass för några veckor sedan.

Det var när jag var på en längre resa i jobbet, och jag hade sett till att ta med mig löpargrejor. Vilket inkluderar en GPS-klocka; en sanslös grej som gör att man kan dokumentera tider, distanser, puls och allt sådant där – och dessutom kan man få den sträcka man springer markerad i Google Earth. Jag använder nog högst en tiondel av alla finesser, men det där att kunna få inritat på en karta (eller rättare sagt: ett flygfoto) hur man sprungit tycker jag är hur kul som helst. Särskilt om man varit ute och sprungit när man varit utomlands.

Just den här resan hade jag också tagit mig för att skicka ett antal korta reserapporter via mejl till familj och arbetskamrater. Vilket också var rätt kul, inte minst som jag fick en hel del svar och kommentarer.

Men, det var alltså när jag var ute på en löprunda som det slog mig att jag faktiskt gjorde samma sak som On Kawara gjort och byggt sitt konstnärskap på. Eller, man ska nog snarare beskriva det så att den moderna tekniken skapat förutsättningar för i stort sett var och en som växer upp i ett modernt kapitalistiskt samhälle att ha sitt eget lilla On Kawara-inspirerade projekt.

Det innebär antagligen att det knappast skulle vara möjligt att ha en sådan utställning som Moderna Museet hade för 30 år sedan, eller i vilket fall: att den aldrig skulle röna samma uppmärksamhet idag som den gjorde då.

Nåja, det bekymrar antagligen inte On Kawara ett dugg. Han lär varken ge intervjuer eller kommentera sin konst. Men det skulle inte vara så konstigt om han, när han betraktar vår tids bloggande och twittrande stillsamt tänker något i stil med att ”det där har jag redan prövat”.

För min del tog det 30 år att komma igång. Välkommen till min blogg.