I stan kvällen före den stora dagen

Det var en lätt underlig känsla att gå genom stan idag på kvällen. Hela city är fullt med stora partytält och gigantiska videoskärmar. Företag som hängt på bröllopsevenemanget och på något sätt tar del i yran. Längs gatorna nedanför slottet en massa rullar med gräs som ska täcka gatorna. Och så mängder av poliser och människor utrustade med gigantiska teleobjektiv och kamerastativ.

Men långt ifrån någon feststämning. Lite som att vandra runt på ett stängt nöjesfält. Och då ser allt rätt konstlat och rent av fult ut.

Håhåjaja.
Det stora företaget har ett stort partytält på Skeppsbron. Jag undrar vad Lukas Moodyson tänker om det budskap de försöker lansera med sina stora gula bokstäver ...

Sommartid och fattigdomsseminarium

Samtidigt som tillvaron så småningom börjar återgå till det normala efter alla skolavslutningar och studentuppvaktningar märks det att semestertiderna närmar sig. Det gäller att avsluta det som ska bli klart, att planera in möten för hösten och att kolla upp så att ingenting blir liggande under sommaren.

Och så handlar det också om en del mer sociala aktiviteter. I morgon har vi sommarfika på jobbet, och idag på eftermiddagen anordnade Socionomen ett eftermiddagsseminarium då de passade på att bjuda på sommarbuffé.

Trevligt förstås - men temat för seminariet varallt annat än lättsamt: 2010 är EU:s fattigdomsår, och Socionomen har valt att uppmärksamma det med ett tjockt temanummer. Vid seminariet medverkade flera artikelförfattare, bland andra Tapio Salonen och Susanna Alakoski.

Under de senaste årtiondena har Sverige blivit ett mycket rikare land, och de flesta har också upplevt en påtaglig standardförbättring. Men det finns fortfarande en grupp fattiga, och den gruppen har varken blivit mindre eller fått del av det ökade välståndet. Det har inneburit att klyftorna ökat, och det innebär att många människor i praktiken saknar möjligheterna att delta i samhället på samma villkor som andra. Inte minst drabbar det de barn vars uppväxtvillkor inte lever upp till det de flesta av oss ser som något självklart.

Så långt var den bild föreläsarna vid seminariet gav både övertygande och viktig. Men även om de var tydliga i att vi aldrig lär bli av med fattigdomen om vi försöker lösa den med samma åtgärder som prövats under i stort sett hela nittonhundratalet, så kunde jag inte låta bli att fundera över att det inte var någon som tog upp frågan om att det i själva verket är en fråga som handlar om jämlikhet. (Som om vårens uppmärksamhet kring Wilkinsons & Picketts Jämlikhetsanden redan hunnit glömmas bort.)

Men det kan ju bli en fråga för nästa seminarium. Själv smet jag hem och tog en löptur innan Brasilien-Nordkorea (7.11 km på 33.49 - det du Andreasson!).

Stundentkaos 2.1 - den digitala versionen

Lite märkvärdigt är det när man dagarna efter att dottern tagit studenten, förstår att man kan sitta i timmar vid datorn och upptäcka att det ute i cyberrymden ligger massvis av texter och bilder från de olika evenemangen de senaste dagarna.

På skolans egen Facebook-sida ligger bl.a. filmer från avslutningslunchen och utspringet. O (vår granne i våningen under) sände live från studentmottagningen hemma i trädgården. Och på andra sidor kan man hitta hur många häftiga bilder som helst. Som den här fina bilden på dottern tillsammans med klasskompisen Aldo till exempel.

Studentkaos 2.1

Vi fick iväg inbjudningarna. Partytältet rasade inte. Gästerna uppskattade den marinerade oxfilen och den rökta laxöringen. Grannarna kom över och lånade ut möbler och termosar. E. räknade ihop att vi var 72 personer i trädgården. Vi har massor med potatissallad i kylen som blev över. Ganska mycket vin. Och alla i familjen höll tal.

Men viktigast av allt: Dottern var nöjd och lycklig. När det började bli kväll satt hon i ena hörnet av trädgården med sina kompisar och samtalade, med avbrott för korta konversationer med oss äldre. Och någon gång efter tio drog de vidare in till stan för sin slutskiva.

Nu - dagen efter - regnar det ordentligt. Trädgården är tom så när på ett tomt partytält och ett antal serveringsbord. Och en banderoll där det står "Felicia SP07A". Festföremålet själv sov när jag gick hemifrån.

Inte i år heller ...

Förstår inte varför jag aldrig får frågan om jag vill vara sommarpratare. Okej att man väljer Niklas Rådström före mig, och Birgitta Stenberg också för den delen. Kan till och med sträcka mig så långt att jag förstår att det var oemotståndligt att tillfråga Annika Östberg.

Men Michael Dahlén. Mats Sundin. Eller Annika Sörenstam.

Det måste bero på att sommarpratar-kommittén tappat bort mitt telefonnummer.

Studentkaos

Nej, jag tänker inte på de något överhettade Stockholmspolitiker från olika läger som försökt göra valrörelse av huruvida Stockholms studenter ska få åka flak i city eller inte den här veckan.

Mitt perspektiv är mer närsynt: Skicka ut inbjudningar. Skicka ut fler inbjudningar. Bestämma vad man ska bjuda på för mat. Ytterligare några inbjudningar. Åka och handla på systemet. Fundera över regnskydd. Hur f-n dukar man för sjuttio personer i trädgården? Skala 15 kilo potatis. Hämta partytält. Spänna upp ett, nej två, segel från balkongen. Snyggt? Ja. Praktiskt? Tveksamt. Hacka 30 paprikor. Åka och köpa skor. Räcker vinet? Nej, vi kan inte bjuda alla på Bollinger. Ska man hålla tal? Uppläggningsfat, teskedar, sopsäckar, gäster som undrar hur de hittar hit ... Har man missat att bjuda in någon?

Ja ni förstår. Äldsta dottern tar studenten på torsdag. Det är jättekul, men det är lite att stå i. Jag återkommer när jag tillvaron tillåter att man kan tänka en vettig tanke.

Det räcker nu!

Visst. Israel har rätt att existera inom trygga gränser. Men palestinierna i de ockuperade områdena har också rätt till en framtid.

Och hur f-n tror den israeliska regeringen att stormningen av Ship to Gaza på internationellt vatten skulle kunna bidra till en lösning av konflikten?

Som Helle Klein skriver (länk till hennes blogg i högerspalten): Det räcker nu.

Att segla är kanske inte alldeles nödvändigt. Men det är svårt att låta bli.

Nej, det skulle inte bli någon segling den här helgen. Men efter att jag blivit klar med städningen var det faktiskt så att jag hade några timmar tills det var dags att åka över till Daniel och Linnea och säga hej till deras nyfödda dotter.

Och så var det ju så att jag visste att man kunde få låna en CB 66 på Sail Stockholm på Norr Mälarstrand och provsegla.

Och då var det ju svårt att låta bli. Jag har inte seglat på Riddarfjärden sedan 2004 när vi blev påseglade under en slagduell i samband med Riddarfjärdsseglingarna. Tror att det var all-time-high för det massmediala intresset för min kappseglingskarriär.

Så dramatiskt var det inte idag. Det blåste inte särskilt mycket, men det var i alla fall kul att få testa CB 66. Och en ganska skön stund ute på fjärden - det är häftigt att kunna segla mitt i stan. Trist bara att jag gömde mobilen i bilen - annars hade jag försökt ta några bilder.

Om att vara kvar på land

För någon månad (se inlägget från den 18 april) sedan skrev jag några rader om Carstens Jensens lista om de bästa berättelserna från havet, publicerad i Guardian.

Det är en bra lista, möjligen med tillägget att Carsten Jensen själv förtjänar en plats på den (men det kunde han förstås inte skriva). Och så skulle man kunna lägga till ytterligare en bok, som i och för sig inte hör till de största berättelserna. Tvärtom är det en bok om de små händelserna, om det där som för det mesta bara passerar förbi utan att vi fäster särskilt mycket uppmärksamhet vid det.

Jag tänker på Lars Westmans Vind för våg (1976), en bok som kom ut innan Stockholms medelklass hade upptäckt ytterskärgården och när en segelbåt på 28 fot fortfarande betraktades som ganska stor. Hans texter (som jag tror ursprungligen publicerades i Bakvagnen i tidningen Vi), handlar om öar som övergivits och om människor som blivit kvar - hans beskrivning av Tjalle Tvärvigg på Rödlöga är bland det roligaste som skrivits om skärgården (det är texten när Lasse Westman är vittne till hur den siste bofaste (?) avspisar en semesterseglande Stockholmare som inte förstår vad det är för sorts handelsbod han kommit till med orden "Mussla i smör kan du vara själv! Badjävel").

Den här morgonen - när vädret är grått och E och jag kommit överens om att vara hemma och städa, storhandla och allt sådant där man också behöver göra - kommer jag att tänka på avsnittet om när Puss (segelbåten) blir ett familjeproblem:

"Jag har svårt att vara i land. Båten ligger på utsidan av Värmdö och väntar på mig och när jag åker ut på kvällarna tjuter det vemodigt i riggen.
På mornarna går jag ut i vardagsrummet och tittar ut och ser från vilket håll det blåser. Idag skulle jag kunna sträcka ut till Nassa, tänker jag för mig själv.
Elin tycker lite synd om mig men är samtidigt stressad av det tryck hon känner.
Jag kommer att vara färdig med den där båten innan sommaren är slut, säger hon.
Jag sätter mig på dagarna och försöker skriva men det är tvärstopp. Utanför rasslar vinden i björkarna.
Kom med, kom med, rasslar vinden i björkarna och bladet i skrivmaskinen är tomt."

De fattiga i Lodz

Vilken roll spelar Förintelsen för oss idag? Förutom att den är en del av Europas historia som vi är skyldiga att minnas, om inte annat så för att vi ska kunna förstå vad som gjorde den möjlig (- naturligtvis så att vi kan förhindra att den upprepas).

Finns det något mer den kan lära oss? Ibland känner jag mig tveksam till det. Och jag kan till och med tycka att vi alltför ofta begränsar oss till att tala om nazismen som det arketypiskt onda. Inte så att jag har något behov av att förminska dess ansvar. Men väl så att jag värjer mig mot en historieskrivning som inte når längre än att beskriva kampen mellan det goda och det onda.

Men det finns andra berättelser. Till exempel Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz (Augustpris-vinnare 2009): "En roman som det judiska getto som nazisterna inrättade i den polska staden Lodz och om dess av nazisterna utsedda ledare, Mordechai Chaim Rumkowski, och hans vårutredda, mycket tvetydiga roll i förintelsen av de polska judarna. Det är en tjock bok, över 600 sidor, och den utgår från ett omfattande researcharbete. Men det är ingen dokumentär utan tvärtom en roman som på ett fascinerande sätt ger liv åt de människor som inte bara försökte överleva, utan också skapa en tillvaro som gav livet en mening.

Otroligt bra. Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Folkpartiet vandrar högerut

Det är trist, men det är bara att konstatera att Folkpartiet fortsätter att vandra allt längre ut på högerkanten.

I dagens DN lanserar partisekreteraren Erik Ullenhag förslaget att arbetsföra personer ska krävas på motprestationer för att få socialbidrag. Åtminstone av artikeln i DN att döma tycks han mena att det skulle vara själva socialbidragssystemet som skulle leda till att människor passiviseras.

Det finns rätt mycket att säga om förslaget.
- Till exempel att det helt enkelt är fel att det idag inte ställs några krav för att man ska kunna få socialbidrag. Kravet att man om möjligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande och så långt möjligt själv bidra till sin egen försörjning har funnits länge.
- Eller att det bara underblåser föreställningen att det skulle handla om att människor inte vill jobba, och att det därmed bidrar till stigmatiseringen av en grupp människor som redan idag lever under knappa villkor. När det i själva verket är så - vilket Björn Halleröd vid Umeå universitet visat i flera studier - att det är många som skulle ha rätt till socialbidrag, men som trots det låter bli att ansöka om det.

Naturligtvis är det så att människors inställning till arbete, och deras egna ansträngningar att försörja sig själva, är en av de viktigaste faktorerna i sammanhanget. Men tro inte annat än att de allra flesta som idag står utanför arbetsmarknaden inte vill något annat än att få ett jobb. Att människor blir beroende av socialbidrag under alltför långa perioder handlar om att vi har en hög arbetslöshet och om att de metoder och arbetssätt som praktiseras i socialtjänsten behöver utvecklas.

Puuuhhh ...

Ibland är man grabbigare än annars. Som till exempel när jag gick över Jungfrufjärden i fredags på väg till Ornö.

På lördagsmorgonen var viken knökfull med båtar som skulle segla Ornö runt (över 210 båtar var anmälda), och de fyra H-båtarna som skulle segla samlade ihop sig (vår s/y Martha ligger längst fram till höger). Det blev rätt grabbigt där också ...
Seglingarna gick i försommarvärme och svaga - alltför svaga - vindar. Efter första kryssen upp längs Ornös västsida fastnade vi ute på Jungfrufjärden i bleke närmare en timme, och det var en hel del båtar som inte hann i mål inom utsatt maxtid ... För att ha varit första riktiga kappseglingen tillsammans gick det rätt bra; vi kom i mål som 92:a, och det var i vilket fall med viss marginal på övre halvan av fältet. Men i ärlighetens namn rätt långt efter den bästa H-båten som vann vår LYS-klass.

Följaktligen vaknade jag rätt trött när jag vaknade i morse, men eftersom vi anmält oss till en workshop i segeltrim var det bara att dra på sig regnstället och hissa på. Men det var kul - vi hade en av lärarna ombord i en halvtimme och hon gick igenom hur vi ska jobba med seglen och hur vi kunde fortsätta träna på egen hand. Läroríkt!

Sedan var det tre-fyra timmars transportsegling hemåt. Mulet, en del regn men under större delen av seglingen bra vind. Men jag kände mig klart mer trött och ledbruten än i fredags. Mer gubbig än grabbig om ni förstår vad jag menar.

... och ännu mer om båtar och segling

Stockholm är fortfarande sommarvarmt, och det blåser bara en svag bris. Men i eftermiddag sticker jag ut för att ta båten ner till Ornö och morgondagens segling. Först Ornö runt på lördag, sedan en utbildningsdag i segeltrim med Anna Drougge från North Sails på söndagen.

Jag har varit stressad utav h-e med allt som ska förberedas, och dessutom har det varit mycket på jobbet den här veckan (och så har E varit i Italien med sina elever ...). Men igår kväll när jag borde släckt sänglampan och försökt sova kunde jag ändå inte låta bli att läsa klart Carsten Jensens Sista resan, hans nyutkomna bok om den danske målaren Carl Rasmussen. På många sätt en fristående fortsättning på hans Vi de drunknade - och nästan lika bra. Men då var Vi de drunknade nog bland det bästa jag läst.

Onsdagssegling på Bullandö

Efter en lång och ovanligt kall vinter längtar åtminstone jag mer än vanligt efter sol och värme. Och när det då kommer en sådan där försommarkväll med sol och en varm kvällsbris känns det rätt lyxigt att kunna sticka ut en vardagskväll och segla... För vår del var det första onsdagsseglingen ute på Bullandö, och första riktiga träningstillfället. Det gick väl inte så där supersnabbt att sätta spinnaker, men upp kom den och på bitvis hade vi riktigt bra fart på båten.

En man som älskade Stockholm

Det har varit mycket skärgårds- och båtliv de senaste dagarna. Men jag har också mer eller mindre sträckläst Björn Elmbrandts biografi om Hjalmar Mehr: Stockholmskärlek En bok om Hjalmar Mehr (Atlas).

Fantastiskt bra. Väl skriven och väl underbyggd, hela tiden med en resonerande ton som vänder och vrider på Mehrs politiska gärning och som framför allt försöker förstå en intellektuell person som satte handlingen och resultatet främst - och som var befriande långt ifrån vår tids mediatränade och opinionsinstitutsberoende politiker. Men det är också en bok som beskriver staden som en politisk arena (på ett sätt som nästan känns overkligt för oss idag), och som hela tiden återkommer till frågan om de lokala demokratins villkor. Och om dess betydelse för att den praktiska politiken inte ska reduceras till teknokrati.

Dessutom är den rolig. Men det är nog bara till en del Elmbrandts förtjänst; framför allt handlar det nog om att huvudpersonen själv - Hjalmar Mehr alltså - var det.

Undanvind under Djuröbron

Lördag morgon. SMHI har lovat sol, 15-20 grader och ostlig vind 5-10 m/s. Går upp tidigt och åker ut till båten, E stannar hemma och packar. Hissar på och sticker ut en kort sväng.

Life's a bitch. Not.

Ute på ön är det fortfarande fridfullt

Ute på ön märks det att våren är sen, och det är knappt några människor ute i skärgården. Det är vackert och stilla och mycket, mycket vilsamt.
... det lär bli annorlunda nästa helg: idag på förmiddagen var det 188 båtar anmälda till Ornö runt. Arrangörerna hävdar att det därmed är den fjärde största seglingstävlingen i Sverige ...

Tillbaka till skärgården

Långhelg. Sticker ut och meckar med båten på förmiddagen. Åker hem, duschar och plockar ihop grejerna för att åka ut till ön. Mat, varma kläder och några böcker. Bloggen får vila.

Digital semester

Kommer hem från Finnhamn i Stockholms skärgård efter två planeringsdagar med jobbet. Har inte varit i närheten av Internet sedan i går morse - och jag inser lätt förvånad att det nuförtiden sällan går så mycket som ett dygn utan att jag åtminstone kollar mejlen. Man lever onekligen rätt uppkopplad ...

I vilket fall var det skönt att komma ut till Finnhamn igen (jag jobbade på seglarkollot på ön 1982-87, så jag känner mig ganska hemma därute). Det var nästan inget folk ute på ön; förutom vi var det bara några få gäster på vandrarhemmet, personalen på krogen och så några killar som jobbade med att röja och fixa inför sommaren. Framför allt eftersom vattnet fortfarande är så kallt är våren ungefär två veckor senare därute - och det gör att man ser och upplever våren ännu starkare tycker jag.

Måndag: Kallt och grått. Men frågan är om jag inte tycker skärgården är som allra vackrast i det här vädret.
Tisdag morgon: Sol, lätta moln, nästan alldeles stilla. Kanske inte lika vackert. Men oändligt mycket mer behagligt.

Att springa efter en boll

I serien "Martins oförglömliga idrottsögonblick" (se t.ex. inlägget från den 14 mars) följer här en detaljerad dokumentation av mina löpvägar under kvällens fotbollsövningar i Bandhagen. (Man kan göra mycket med en GPS-klocka ...) Uppenbarligen rörde jag i alla fall lite på mig. Nu är det väl bara att vänta på att Erik Hamrén ska ringa.

Sjösatt och riggad!

Sådärja! Riggen är på plats och utombordaren startade som den skulle. Och när jag var uppe i mastkranen för att montera vindexen passade jag på att ta en bild.
Sedan var det bara att knattra iväg och förtöja vid bryggan.

Uppskjuten seglingspremiär

Lördag förmiddag. Mulet och lite småkallt. För någon timme sedan gick starten i Lidingö runt; vi var anmälda, men eftersom båten inte kom i sjön förrän i förrgår har jag inte hunnit masta på än. Kollar på nätet efter bilder från seglingarna och hittar t.o.m. båtar som direktrapporterar från banan. Fast det ser rätt kallt ut, och det verkar som om det är fler än vi som inte hunnit få ordning på grejerna - deltagarantalet är lägre än vanligt.

Och för all del, det var inte helt fel att ta en förmiddag och köra skräp till återvinningscentralen. Men jag hoppas kunna åka ut och fixa det sista så att båten blir klar i morgon. Och sedan är det bara två veckor kvar till Ornö runt. Så här såg det ut för ett halvår sedan när P-O, Lasse och jag tog en sista tur och provhissade den nya spinnakern.

Är det någon som på allvar bryr sig om Newsmill?

Om man är intresserad av politik och dessutom har en blogg antar jag att man borde gilla Newsmill. Jag har faktiskt försökt. Och det kanske är så att de intressanta texterna ligger gömda någonstans under en rubrik som jag inte hittat till.

Men det enda jag hittat är skribenter som snurrar runt i någon sorts meta-debatt där man tjafsar med andras sätt att debattera – utan att behöva lägga fram några argument i sak. Ungefär som Kajsa Ekis Ekman (enligt min mening orättvisa) kritik av Arena för några månader som fick Dan Josefsson och Daniel Suhonen att gå i spinn.

Det senaste exemplet (jag lovar, det finns massvis) är Marcus Birro som skriver en pretentiös text där han berömmer sig om att vara en av få i riket som håller sig med en moral, och där han (för vilken gång i ordningen?) försöker få det till att Kristdemokraternas tal om ”verklighetens folk” skulle vara något annat än förakt för allt som är lite mer komplicerat.

Trist och rätt korkat. Och ingenting som precis ökar min lust att följa Newsmill i fortsättningen. Min gissning är att deras storhetstid rätt snart är över.

De utlovade bilderna från Oslo

Hemma igen. Skönt. Det var som sagt riktigt skitväder när jag landade i Oslo igår. Grått, blåsigt och snöblandat regn på Karl Johann.
Men det blev bättre fram emot eftermiddagen. Operahuset ligger nere vid vattnet. Vitt, byggt med en speciell marmor som importerats från Italien.

Framför entren ligger en plan som sluttar ner hela vägen ner i vattnet. De två personer till höger i bilden som är på väg in är Ilse (från Helsingfors) och Lars (från Ålborg) som sitter med i arbetsgruppen.

Inomhus - från utsidan är själva scenrummet klätt med trä som bildar ett vackert böljande mönster. Och stora fönsterytor som släpper in mycket ljus - så även om byggnaden är både stor och på många sätt monumental, har den en direkt kontakt med Oslofjorden utanför.

Tjänsteresa

Arbetsmöte i Oslo tisdag-onsdag. Slumrar till på planet och vaknar inte förrän vi är på väg att landa. I högtalaren meddelas att temperaturen i Oslo ligger runt noll och att det både blåser och snöar. Kul.

Fast när det blir eftermiddag lättar molntäcket och vinden lägger sig. Sticker ut på en löprunda upp mot Majorstuen och runt Bislet när dagens möte är slut.

På kvällen blir vi bjudna på middag på brasseriet i det nya operahuset. Jag gillar verkligen den byggnaden, inte minst att man byggt den så att den också är tillgänglig för dem som bara vill ta en promenad på dess tak eller vill sitta ner en stund där planen framför operahusets entre sakta sluttar ner i vattnet ... (Tog några bilder - ska försöka lägga ut dem så snart som möjligt!)

Kärlekens jävla trälar återfunna!

Vissa företeelser är bara alldeles för bra för att få försvinna utan att lämna några spår efter sig.

Under de senaste åren har jag förgäves försökt få tag på någon inspelning med Kärlekens jävla trälar, ett band jag hörde någon gång i början av av nittiotalet och som spelade med mer drag än det mesta annat jag sett. Men inte då.

Tills ikväll, när jag upptäckte att någon hjälte därute för några månader lagt in ett klipp på Youtube. Alldeles för kort förstås, men bättre än ingenting.

Håll till godo!

I badet med en bok

Söndagskväll efter en ganska hektisk helg med nödvändig städning, ett distanspass, fördelsedagsuppvaktningar, de sista förberedelserna för sjösättningen på torsdag och en del annat. Hann med en timmes fotboll på grusplanen i Bandhagen - himla jobbigt trots att vi körde på en liten plan.

Hemma igen unnar mig att lägga mig i badet med en bok (Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker) och ett glas whisky. Har inte läst särskilt mycket de sista veckorna, och det är nog Kjaerstads fel: Jag är bröderna Walker är inte något man springer igenom precis. Har funderat på att lägga den åt sidan och välja något annat ur den hög med böcker jag vill läsa som jag lagt upp, men jag vill inte ge upp den än.

Läser Björn Gunnarssons recension i GP och inser att jag inte är ensam om den upplevelsen: "Jag är bröderna Walker är ett ståtligt, men också närmast utmattande månsidigt läsäventyr." Så är det.

Men ibland glimrar den till så att man blir alldeles lycklig. Som när bokens huvudperson Odd Marium Walaker funderar över sjöhästar, och tänker att de egentligen är en sorts undervattensänglar. Och:

"Nyligen läste jag om radiolarierna, och radiolarierna är ett slags mikroskopiska havsdjur med kiselskelett, och de ser ut som fantasifulla rymdskepp när man förstorar dem, och de består av över fyrahundra släkten och flera tusen arter och de har en obruten utvecklingslinje från kambrium till idag, och jag betraktade dem och tänkte: Jag vet ingenting."

Så jag ska nog läsa vidare, åtminstone ett tag till.

Om män och deras båtar

Någon gång, när jag har ork och inspiration, ska jag skriva en text om män och deras båtar... Om att besattenheten av att slipa, spackla, måla, borra, skruva, polera osv. antagligen döljer någon form av omsorgsbehov som man inte får utlopp för på annat sätt. Och om att båtklubbar - trots att dess medlemmar är en grupp där flertalet politiskt står ganska långt till höger - brukar vara det närmaste man kommer ett sovjetiskt arbetsläger: alla går omkring i uniformsliknande arbetskläder, förväntas acceptera de gememsamma ordningsreglerna (där arbetsplikten utgör det första budordet) och där den hierarkiska ordningen är som huggen i sten.

Men som sagt, det får bli någon annan gång. Just nu är jag rätt nöjd med att ha fått ordning på båten till sjösättningen på torsdag. Slipad och bottenmålad med nylackade luckor och nya beslag för spinnakern. Samt en alldeles nytillverkad skotskena till storseglet (tack P-O!).

Snart är det sommar!

Valet i UK

1 maj, och jag såg faktiskt till att ta mig förbi Norra Bantorget en stund idag där Mona Sahlin talade. Det var ganska blåsigt, men trots det ganska mycket folk och bra stämning.

Men i ärlighetens namn tycker jag, åtminstone än så länge, att det känns mer spännande med valet i UK. Följaktligen blev jag rätt tagen när jag igår läste att Guardian (se inlägget från den 23 mars) ställt sig bakom liberaldemokraterna i det förestående valet; jag har alltid sett Guardian/Observer som viktiga och intressanta vänsterröster som jag kunnat vända mig till för att lära mig något nytt. Men att på det här sättet svika Labour ...

(Sedan kan man ju inte låta bli att bli lätt imponerad av vilken roll Internet spelar som forum för debatt; sedan Guardians artikel publicerades igår har det kommit in närmare 2 000 debattinlägg på Guardians hemsida bara som svar på den artikeln ...)

Läsar-statistik

2010-04-29 kl 17.50: 500 läsare noterade enligt den räknare jag installerade för ungefär en och en halv månad sedan. Visserligen en bit kvar till Alex Schulman och Blondinbella men ändå rätt fascinerande ...

Filosofi + Fotboll = Sant? (avsnitt 2)

Kommer ni ihåg Monty Python-sketchen, där de grekiska filoferna mötte sina tyska kolleger i en fotbollsmatch? I matchens sista minut gör grekerna mål, och kommentatorn blir alldeles vild:

"Socrates has scored!" cries Michael Palin. "The Greeks are going mad! Socrates scores, got a beautiful cross from Archimedes. The Germans are disputing it. Hegel is arguing that the reality is merely an a priori adjunct of non-naturalistic ethics, Kant, via the categorical imperative, is holding that ontologically it exists only in the imagination, and Marx is claiming it was offside."

Nu läser jag i DN att det är dags för returmatch: den 9 maj i London är det avspark.

Egentligen är det väl inget annat än det ultimata beviset på att det finns människor i vår del av världen som har mer tid över än de behöver. Men det skulle vara rätt kul att vara där.

Trots allt har jag nog ändå en framtid som spin-doktor!

Den som följt min blogg har noterat att jag vid flera tillfällen (se inläggen från den 8 resp. 25 mars) uppmärksammat att BBC håller på att spela in en tredje och avslutande säsong av Ashes to Ashes, och att allas vår Gene Hunt kommer att återvända till oss för åtminstone åtta nya avsnitt. Och i det första inlägget lade jag in en bild där Gene satt på sin Quattro och såg butter ut.

Föga anade jag vilken inspirerande kraft detta enkla blogg-inlägg skulle visa sig ha...

För sedan en tid har jag nåtts av rapporter att Labour använt i stort sett samma bild i sin valkampanj, men att man klippt in David Camerons ansikte och lagt till texten "Don't let him take Britain back to the 1980s".

Det var i och för sig rätt smart kan man tycka. Men det verkade som om man inte riktigt förstått att Gene Hunt är en rätt populär figur - och att det kanske inte var det allra mest skrämmande scenariet att behöva tillbringa en tid i hans sällskap. I vilket fall snodde Tories helt enkelt upplägget, och gjorde en egen affisch på samma tema (notera det elakt ironiska tacket till Labour längst ner till vänster).

Där någonstans lär BBC ha agerat och sagt något i stil med att de inte tyckte att det var särskilt roligt att deras rollfigurer figurerade i partiernas valkampanjer. Nu gäller bara att Labour och Tories erkänner vem de stulit idén av från första början - jag lovar att inte kräva något oförskämt högt arvode. För mig är det en fråga om principer. Och för all del, om att lägga grunden för min nya karriär som spin-doktor.

Upplysning och idéhistoria

Sóm samhällsvetare händer det att man ramlar över en text som liksom gör att ens egna föga märkvärdiga tankar ändå hamnar i ett mer skimrande sammanhang. I kväll var ett sådant tillfälle.

"En dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känner någon annan herre än sitt eget förnuft ..."

Nej det är inte Kant, men nästan. Det är inledningen till det berömda sista kapitlet i Marquis de Condorcets bok Människosläktets andliga förkovran. Condorcet var statistiker och upplysningsman, och en av dem som efter bara år föll offer för den revolution de själva bidragit till. Han begick självmord 1793 sedan han gripits på flykt från det åtal som väckts mot honom.

I en fin liten uppsats har Sven-Eric Liedman diskuterat Condorcets tänkande i relation till de postmoderna strömningar som utvecklades under slutet av 1900-talet, och han utgår från Condorcets beskrivning av upplysningens möjligheter för att värdera i vilken mån den postmoderna kritiken av upplysningstraditionen är giltig.

Det är visserligen en diskussion som har några år på nacken. Men Liedman skriver bättre än de flesta, och det håller fortfarande. Man känner sig till och med lite klokare efter att ha läst hans uppsats.

[Liedmans uppsats heter "Condorcet and the postmodernists. Science, ethics, the arts and progress" och är publicerad i History of European Ideas 19 (4-6).]

Inget presstöd till Sverigedemokraterna!

Presstödsnämndens beslut att ge Sverigedemokraternas tidning två miljoner i bidrag har gjort att debatten om presstödet tagit fart. Från liberalt håll, med Dagens Nyheter i spetsen, hävdar man att debatten visar att presstödet är otidsenligt och bör avskaffas. Medan andra, som till exempel Dagens Arenas Nisha Besara, menar att ansvaret ligger på presstödsnämnden som inte vågar ta ställning mot en grupp som ställt sig utanför den svenska demokratin.

Debatten rymmer förstås ett antal grundläggande principfrågor: Med vilken rätt kan staten avgöra vilka opinionsyttringar som ska ha rätt till stöd? Eller om man vänder på perspektivet, när passerar man den publicistiska gräns som gör att man inte längre ska ha rätt till presstöd?

Med all respekt: Det är frågor man kan diskutera tills stjärnorna slocknar och helvetet fryser.*

Jag tycker att vi ska slå vakt om pressfriheten, och jag tror att presstödet kan vara nödvändigt så länge de borgerliga har en överväldigande dominans i media och så länge små och oberoende röster har svårt att göra sig hörda.** Men jag tycker inte att Sverigedemokraternas ska ha något presstöd.

I det läget är principiella ställningstaganden inte till så himla stor hjälp. Jag håller med Nisha Besara: Det är inte nödvändigtvis lagstiftningen som brister, däremot borde Presstödsnämnden klara av att göra det enda anständiga ställningstagandet – att se till att Sverigedemokraterna fick sprida sina obehagliga åsikter för egna medel.

Noter (man KAN ha det i en blogg)
*För att citera Pengabrorsan.
**Som Per Wirten formulerade det i en intervju i Axess för några år sedan: ”Ett generellt problem i den svenska debatten, som jag tycker är störande, är att den borgerliga dominansen på ledarsidor, debattsidor och tankesmedjor är väldigt massiv. Det kan man leva med när det är en socialdemokratisk regering. Men när vi har en borgerlig regering, då är det ett demokratiproblem.”

När Bounce möter Ken Kesey

När jag någon gång i forntiden (i det här fallet närmare bestämt 1976) var ute och tågluffade hamnade jag och mina kompisar i London. Jag minns inte så mycket vad vi gjorde – jag antar att vi letade billiga restauranger på dagarna och pubar på kvällarna – men jag har mitt livs bioupplevelse från de dagarna: Milos Formans Gökboet på Marble Arch. En biosalong större än jag någonsin sett, och en film som var fullständigt fantastisk. Inte minst tack vare Jack Nicholson.

Minnet kom tillbaka på fredagskvällen när vännerna L-Å och Y fixat biljetter till Bounce avskedsföreställning på Globen. Nära tre timmars dans i ett rasande tempo som gjorde att man nästan tappade andan – i alla fall jag som inte sett Bounce tidigare. Och så det som var allra bäst, Darklight ur deras uppsättning av Gökboet från 2006. Ett youtube-klipp kan förstås inte göra deras dans rättvisa, men ni får i alla fall en föraning om vad det handlar om.

Tack vänner för en häftig kväll!

Turkisk politik

För några veckor sedan (innan askmoln från Island gjorde flygresor till en i högsta grad osäker sysselsättning) kom jag hem från mitt första besök i Turkiet (se inläggen från den 17-20 mars). Fascinerad och förundrad över ett samhälle och en politisk situation som på många sätt är helt annorlunda än den man känner från Sverige. Och mer nyfiken än innan resan.

Följaktligen blir jag glad när läser det nya numret av Fokus och hittar en bra text som hjälper mig att reda ut åtminstone några av mina frågor. Även om den gör att man också ställer nya. Men så kan ju också en bra text fungera.

South Side Stockholm

Jag har bott i Stockholms södra förorter i stort sett hela mitt liv. De första tjugo åren längs gröna linjen och de senaste tjugo åren längs röda (och de tio åren däremellan på lite olika håll). Det innebär att det knappast finns någonstans där jag känner mig så hemma som i de förorter som byggdes upp i slutet av femtiotalet/början av sextiotalet. Men också att samma förortersområden utgör min utgångspunkt när jag försöker förstå hur staden förändras.

... tänker jag när jag sätter mig i bilen för att åka till Konsum och kompletteringshandla. Åker längs vägen som markerar gränsen mellan villorna i Älvsjö och flerfamiljshusen i Fruängen. Passerar Långbro sjukhusområde där de stora sjukhusbyggnaderna fortfarande står kvar, men numera trängs med nyproducerade bostadsrättshus. Ställer bilen vid Fruängens centrum; det stod klart i början av sextiotalet (några år innan tunnelbanan nådde hit) och det känns rätt slitet vid det här laget. Men jag är rätt säker på att närheten till Långbro (och den köpstarka medelklass som flyttar in i de nyproducerade lägenheterna) kommer att innebära att det finns ekonomiska förutsättningar för en upprustning.

Så kanske till och med Fruängen kommer att yuppiefieras på samma sätt som Södermalm på sjuttio- och åttiotalet, och Aspudden/Midsommarkransen med början under nittiotalet. Jag är inte helt övertygad om att jag kommer att känna mig lika hemma där. Antar att jag får flytta till Bredäng.

I Walter Benjamins fotspår

När jag tar en kort paus från skrivandet passar jag på att kolla på nätet om Port Bou. Det är en liten ort, i stort sett på gränsen mellan Frankrike och Spanien (alldeles vid havet).

Det var här Walter Benjamin tog sitt liv 1940, desperat eftersom han inte verkade få tillstånd att passera gränsen till Spanien. Sedan ett år finns en installation till minne av Benjamin och (om jag förstått det rätt) av alla de tusentals som förvägrats rätten att passera gränsen till Europa. Av de bilder jag sett lär det vara fantastiskt häftigt - jag har lovat E att fixa en resa dit.
... även om det verkar som om med andra Benjamin-entusiaster i Port Bou. Nätet är fullt av reseskildringar, bloggar, noveller, bilder och filmer som handlar om Benjamin. Och eftersom jag själv tog mig tid att söka upp det gamla Nationalbiblioteket i Paris (där Benjamin satt och skrev på Passage-arbetet) blir jag förstås stillsamt upphetsad när jag hittar en bild på hans lånekort därifrån ...

De bästa berättelserna från havet

Det stod visserligen om det redan i gårdagens DN, men i vilket fall: En av mina absoluta favoritförfattare, Carsten Jensen (se inlägget från den 6 mars) har listat de tio bästa romanerna om hav och sjöfarare.
"Given that men have sailed the seas for thousands of years, it's perhaps surprising how few great works of literature have been inspired by the seafaring life. Sailing may have promised adventure, but in reality it was a dangerous profession that attracted only the toughest, few of whom were equipped with a talent for writing. Their yarns remained fixed in the oral tradition, and in general, writers directed their attention elsewhere. But the exceptions are majestic." Här är länken.

Varvs-rapport

E och jag kom upp hyfsat tidigt i morse och åkte ut till båten. Det blåste lite småsnålt, men vi kunde i alla fall lägga på ett första lager färg. Den täckte bra, men det verkar som om den fick det slipspackel vi lagt på att släppa ... Får försöka se till att slipa ett varv innan jag lägger på nästa lager!

Det börjar se rätt bra ut ...

... vilket förstås till stor del beror på att seglarkompisarna P-O och Lasse varit med och hjälpt till.

Daniel ordnade så att hans brorsa kunde svetsa motorfästet, och då fick han också vara med på bild. Även om han gillar lite mer konstiga båtar.

Jag tror att utbildning har betydelse

Hittar en arg artikel av Petter Larsson (PL) på Aftonbladets kultursidor: PL har läst Jonas Olofssons Krisen i skolan:

"På knastertorr akademiska berättar Olofsson om hur socialdemokratin formade den moderna skolan. Man slog stegvis ihop de olika skolformerna; barn från olika samhällsskikt skulle gå tillsammans, ju längre tid desto bättre. Den sociala snedrekryteringen till högre studier och främlingskapet mellan samhällsklasserna skulle minska.
Man vill skapa en medborgarskola, inte bara en utbildningsfabrik till kapitalets fromma, snarare allmänbildande än yrkesförberedande. (...)
Men när idén om ”kunskapssamhället” slog igenom kring 1990 tog man projektet för långt, tycker Olofsson. Alla program blev treåriga och gav högskolekompetens. Skurken hette skolminister Göran Persson. Samtidigt övergav man den fulla sysselsättningens politik.
Nu ser vi resultatet, hävdar Olofsson: en skyhög ungdomsarbetslöshet och alltför många som inte klarar gymnasiet på utsatt tid.
Vore det inte bättre då, undrar han, om de skoltrötta arbetarbarnen – det är dem det handlar om – i stället för att ”överutbildas”, ja han skriver så, fick en rejäl yrkesutbildning till ett hederligt arbete?"

Utan att ha läst Jonas Olofssons bok, tänker jag att det antagligen ligger något i PL:s kritik. Jag tycker ofta att man i den utbildningspolitiska debatten tar som en självklar utgångspunkt att den svenska skolan skulle befinna sig i en djup kris. Och att själva målsättningen att erbjuda så många som möjligt en chans att genomgå en längre utbildning skulle vara orealistisk.

Vore det så skulle det naturligtvis vara rimligt att vara tveksam till tanken på utbildning som ett sätt att skapa social rörlighet och utjämning. Nu är det självklart så att det är mycket som kan bli bättre i den svenska skolan. Men samtidigt är det - om jag tillåts beskriva situationen i stora drag - så att andelen ungdomar som avslutar gymnasiet med behörighet att studera vidare till gymnasiet aldrig har varit så stor som idag. Och på samma sätt är det fler ungdomar som faktiskt påbörjar högskolestudier än någonsin tidigare.

Det tycker jag är en oerhört positiv utveckling. Och den är antagligen alldeles nödvändig, särskilt i en tid då enklare och mer okvalificerade jobb försvunnit. Dagens ungdomsgeneration möter inte samma arbetsmarknad som vi gjorde för tjugo-trettio år sedan, och utbyggnaden av utbildningssystemet är ett sätt att möta de förändringar som skett.

Att ge avkall på ambitionerna att ge så många unga människor som möjligt chansen att studera vidare, vore att acceptera att vi inte skulle kunna göra morgondagens samhälle mer jämlikt än dagens. Det vill inte jag vara med på.

Snart är det seglingspremiär

I helgen hade H-båtsseglarna i södra Sverige säsongspremiär med en träningshelg i Malmö. Sol, 10-12 m/s och tiotalet båtar. Av bilderna från seglingarna (som tagits av Torgil Falck) att döma såg det ut som om de hade det rätt bra ...


Varför i hela friden bor man så förbannat långt norrut?

Man kan alltid reta sig på Göran Skytte

Hade tänkt att jag skulle skriva något klokt; antingen om den bok jag håller på att läsa just nu (Jan Kjaerstad: Jag är bröderna Walker) eller det senaste numret av Situation Stockholm (som alltid på något sätt lyckas vända in och ut på ens föreställningsramar).

Men det var svårt att få till det, svårt att få något skrivet över huvud taget. Så vad gör man då? Jo, man letar upp någon gammal kolumn av Göran Skytte och retar upp sig på. Det brukar funka. Och det gjorde det den här gången också.

För en tid sedan upptäckte Göran Skytte att det finns fattiga i Sverige, och följaktligen har han skrivit en krönika över detta. Inte så att han bemötat sig om att ta reda ens på några grundläggande fakta i ämnet - så har han t.ex. fått för sig att fattigdomen i Sverige kan beskrivas med begreppet working poor (i själva verket är det ett begrepp som brukar användas för att särskilja fattigdomen i länder som USA från länderna i västeuropa och Skandinavien).

Men det gör inte så mycket, för egentligen ville Göran Skytte nog bara ta upp ämnet för att få tillfälle att - på sitt nuförtiden sedvanliga moraliserande sätt - beklaga sig över den andliga fattigdom som han ser breda ut sig i Sverige. Ack ja ...

(Se där - det gick att få till en text idag också!)

Onyanserade resonamang om viktiga frågor

I en signerad ledare i dagens DN skriver Peter Wolodarski om att det, sedan den nya patientdatalagen började gälla i juni 2008, blivit tillåtet att bygga stora sammanhållna journalsystem. Det innebär att den enskilde patienten ska ha en enda (centralt lagrad) elektronisk sjukjournal istället för olika dokument som är spridda på olika sjukhus och mottagningar.

Inledningsvis konstaterar Wolodarski att detta innebär stora fördelar för både personal och patienter; det spar tid och ökar den medicinska säkerheten och det skapar förutsättningar för en bättre sjukvård. Men det han tycker är angeläget att diskutera är något annorlunda, nämligen att detta ”medför en oroande förändring av maktrelationerna mellan den enskilde och sjukvården”.

Och där någonstans far han iväg i ett, minst sagt, onyanserat resonemang där han hävdar att ”utgångspunkten är att vårdens intressen alltid väger tyngre än den enskilde individen” och att man som individ blott är ”ett redskap i det större vårdmaskineriet”. Som om Orwells 1984 till sist blivit verklighet.

Så illa är det förstås inte. Det är sant att utvecklingen av sammanhållna journalsystem ställer högre krav på ett etiskt förhållningssätt bland dem som arbetar inom hälso- och sjukvården. Men det är också sant att diskussionen om hur enskildes ställning kan stärkas utvecklats starkt under de senaste åren. Det senare blundar Wolodarski för, och därmed blir hans resonemang både förenklat och fördomsfullt. Som om de som arbetar inom vården skulle vara oförmögna att förhålla sig till de etiska överväganden man ställs inför då det gäller att erbjuda patienten en så god vård som möjligt – med respekt för hans eller hennes personliga integritet. Som om man inte kunde tänka sig alternativet att de – tillsammans med patienten – utgick från det kunskapsunderlag en sammanhållen journal utgör, och diskuterade olika behandlingsalternativ.

Nå, det är väl lättare att måla upp en svart-vit bild så att man kan återanvända några gamla argument en gång till. Men inte lär det föra debatten framåt.

Bättre kan du Lena Andersson!

Jag ställer mig gärna bakom krav på universella rättigheter, och jag brukar inte vara någon anhängare av kulturrelativism. Har sällan någon större längtan efter att diskutera identitetspolitik.

Men.

Jag blir ganska upprörd när jag läser Lena Anderssons artikel i dagens DN. Lena Andersson går till angrepp mot det hon kallar "det kulturrelativistiska tankeskiftet" som hon menar har anförts av Michel Foucault, och som inneburit att individbaserade och universalistiska synsätt ersatts med gruppbaserade och kulturrelativism. Och hon hävdar att den svenska socialdemokratin numera av kulturell "hänsyn" missunnar andra de frihetliga och jämlika värden man själv sätter högst.

Ungefär så långt är jag beredd att föra en diskussion med Lena Andersson. Men när hon allra sist i sin artikel raljerar om "avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning" är jag inte med längre.

Att arbeta för vidgade sociala rättigheter för olika grupper handlar om att alla ska ha tillgång till grundläggande resurser i form av hälsa, utbildning, arbete/inkomst, sociala relationer, trygghet osv. Men det är inte detsamma som att föreskriva hur människor ska leva sina liv. Tvärtom är poängen med att tillförsäkra alla människor vissa grundläggande resurser att det ska vara möjligt för dem att göra egna och självständiga val. Att vidgade sociala rättigheter ökar människors frihet.

Tillgång till dusch och utbildning är just sådana resurser som gör att människor kan leva ett bättre liv. Påtvingad barnbegränsning är något helt annat - då talar vi om en moraliserande politik som söker föreskriva hur enskilda ska leva. Och idag vet vi ganska mycket om tvångssteriliseringarna under 1900-talet ...

Måhända menade Lena Andersson inte så mycket med de där avslutande orden. Men i så fall tycker jag att de här frågorna är för viktiga för att behandlas så slarvigt. I vilket fall tycker jag hon gör oss som vill arbeta för universella rättigheter en rejäl björntjänst.

Seminariet på ABF-huset

ABF-huset i Stockholm en vardagskväll är en fantastisk plats. Massor av föredrag, seminarier och debatter - och massor av människor som är där för att ta del av alltihopa.

I onsdags ordnade vi i Arenagruppens Vänner seminariet "Makten över samhällsideerna. En diskussion om tankesmedjor i Sverige" - och Sandlersalen var i det närmaste fullsatt. Sverker Lindström presenterade en kartläggning och granskning av tankesmedjorna i Sverige, och efter det fortsatte debatten där även Maria Rankka (Timbro) och Håkan A. Bengtsson (Arenagruppen) deltog. Rakt igenom intressant!

För er som missade evenemanget kommer Sverkers kartläggning att läggas ut på Arenagruppens hemsida. Och dessutom spelades hela debatten in av Axess Television. (Bara de ser till att det programmet håller en högre nivå än de halvt lögnaktiga, halvt skvallriga anklagelser de formulerar på sin Axess-blogg! Om ni bryr er om att kolla vad de skriver bör ni se till att kolla även de kommentarer som görs där.)

... och ett snabbt utformat åtgärdsprogram

Endorfin-abstinensen är tillfälligt kurerad med hjälp av en löprunda innan middagen (se nedan). Vårtröttheten tänkte jag försöka komma åt genom att gå och lägga mig tidigt. Den eventuella rotfyllningen får tandläkaren ta hand om - jag får besked nästa vecka om den är nödvändig.

Fysiologiska iakttagelser och klargöranden

Idag känner jag sig mer än vanligt som en fysiologisk varelse. Vilket - med tanke på att jag är en inbiten samhällsvetare - är en ovanlig erfarenhet. Med anledning av detta tänkte jag att jag skulle börja författa ETT FYSIOLOGISKT LEXIKON.

Med anledning av att jag har gjort ett träningsuppehåll på en vecka, och antagligen lider av endorfin-abstinens:
ENDORFIN är ett peptidhormon som kroppen tillverkar själv och som lindrar smärta. Hormonet påverkar vår vilja att sova, äta och dricka. Endorfin utsöndras bland annat vid skratt, stress, motion, men även av sex, förälskelse och vid akupunktur.
Endorfinutsöndringen kan leda till "träningsnarkomani", vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligram morfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin.

Med anledning att jag roat sig med att gå till tandläkaren:
ROTFYLLNING innebär att tandens pulpa tas bort och rotkanalerna fylls. Den vanligaste orsaken till att en tand behöver rotfyllas är att pulpan blivit infekterad. Pulpan finns inuti tanden och består av blodkärl och nervvävnad. Rotfyllningen görs i två steg med ungefär ett par veckors mellanrum.
kan behöva göras om en tand får ett djupt kariesangrepp eller får ett kraftigt slag som skadar pulpan. Om tandpulpan blir infekterad kan kroppens eget försvar inte komma åt bakterierna, tanden måste då göras ren och rotfyllas.

Med anledning av att jag är vårtrött:
SÖMNBRIST blir allt vanligare i vårt stressade samhälle. Nio av tio yrkesarbetande skulle sova längre på morgonen om de hade möjlighet och uppemot en tredjedel av befolkningen lider av sömnbrist. Ungefär tio procent av befolkningen får konstant för lite sömn. I hälften av dessa fall beror det på att personen inte kan somna och i den andra hälften på att de blir störda av exempelvis buller eller barn. Sömnbrist är vanligare hos kvinnor än hos män.

(Tack till Wikipedia resp. Vårdguiden!)

Ta mig till havet ...

Satt och kollade igenom en CD med bilder jag fick av min kompis P-O i samband med att jag fyllde år i höstas. Hittade bl.a. några bilder från när vi för tjugo år sedan seglade hans Tumlare till Göteborg och blev inblåsta i Torekov under några stormiga dagar ...

Tack nu räcker det.

Jättekul att vakna och se att det snöar. Verkligen. Man får onekligen en himla lust att åka ut till båten och fortsätta med vårrustningen.

Eller så ligger man kvar i sängen och kollar på seglingsfilmer på nätet.

Vår- och sommarläsning

Hemma på skrivbordet har jag en lista där jag antecknar böcker (och ibland: filmer) jag ska skaffa. För det mesta handlar det om böcker på engelska som jag beställer från Amazon.com - det känns rätt lyxigt att få ett tungt paket hemburet med böcker man gått och väntat på ...

Idag var det dags att göra vårens beställning. Sista delen i Roddy Doyles trilogi där han skriver om Irlands historia The Dead Republic, Denise Minas Still Midnight och David Peace The Damnes United (om den legendariska brittiska fotbollsmanagern Brian Clough). Och så Extras - The Special och en förbeställning av Ashes to Ashes Series 3.

Så ska jag bara skaffa Sara Stridsbergs nya och Björn Elmbrandts bok om Hjalmar Mehr. Skulle jag plötsligt stå utan något att läsa kan man alltid ta sig förbi närmaste Pocketshop.

Långhelg

Långhelg och vackert väder. Det innebär att det är läge för vårrustning av båten, byte till sommardäck, att demontera skidboxen och allt annat som gör att man blir in i h-e skitig och får ont i ryggen. E vill säkert börja röja i trädgården. Tid att ställa om från vinter till sommar med andra ord.

Och, det verkar nästan som om resten av världen också tagit långhelg. Tidningarna är tunna, och det är inga nyheter av det där slaget att de får en att gå igång ordentligt. Läser Fokus på nätet och funderar på Torbjörn Nilssons analys av Beatrice Asks - minst sagt - misslyckade utspel om att man borde skicka färgade kuvert till personer som är misstänkta för sexualbrott. TN:s tes är att moderaterna är rädda att förlora väljare till Sverigedemokraterna, och att Asks utspel var ett sätt att försöka attrahera de grupperna.

Det är förstås möjligt. Men jag tror framför allt att det handlar om att kriminalpolitiken blivit ett område där alla tävlar om att visa sig mest hårdför. Om det vore en sällskapslek skulle man kunna kalla det "Följa Johan Pehrsson". Men det är ju inte precis något område där socialdemokraterna kan skryta med att de förmått formulera något mer konstruktivt alternativ.

Makten över samhällsideerna

I höstas var vi en grupp som startade Arenagruppens Vänner, en förening som helt enkelt syftar till att ge moraliskt, idémässigt och ekonomiskt stöd till Arenagruppens arbete.

I de diskussioner vi haft i styrelsen återkommer vi ofta till att det finns två principiellt olika skäl till varför det är nödvändigt att stödja Arena. Antingen ser man Arenagruppens arbete som ett viktigt bidrag till en radikal och framåtsyftande samhällsdebatt. Eller så ser man Arenagruppens arbete som ett försök att skapa en motvikt till den dominans av tankesmedjor och opinionsbildare som hör hemma till höger i politiken.

För egen del tycker jag bäst om det första synsättet. Vilket inte hindrar att det är viktigt att påpeka att det råder en påfallande obalans när det t.ex. gäller vilka finansiella resurser olika tankesmedjor har. Det senare är uppenbart när man tar den av den kartläggning Sverker Lindström gjort, och som kommer att presenteras vid ett seminarium på ABF-huset nästa vecka.

Onsdag 7 april kl. 18.00: Makten över samhällsideerna. En diskussion om tankesmedjor i Sverige. (Fri entre) Välkommen!

Social rapport 2010

Konstaterar att Per Wirten (du hittar länken till hans blogg till höger) är en av få journalister som gör mer än att referera Socialstyrelsens eget pressmeddelande när Social rapport 2010 publiceras. För när man (dvs. Socialstyrelsen) efter en grundlig genomgång av olika tillvägagångssätt att mäta fattigdom och av tillgängliga empiriska data i rapporten beskriver utvecklingen i termer av "Ökad relativ fattigdom - och minskad absolut fattigdom", nöjer sig den församlade journalistkåren konsekvent med att referera att andelen i befolkningen som lever under det absoluta fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007.

Viktigt, men inte hela bilden. Som Amartya Sen visat (se fr.a. hans Inequality Reexamined, 1992), så kan relativa skillnader i resurser skapa absoluta skillnader i levnadsförhållanden. Där någonstans bör diskussionen om jämlikhet och frihet ta sin utgångspunkt.

Till havs!

Det finns företeelser som är överlastade med symbolisk betydelse, som man nästan inte kan ägna sig åt utan att gardera sig med åtminstone en lätt ironisk blinkning.

Som till exempel segling.

Det är nog få saker jag ägnat mer av min fria tid åt. När jag var tonåring och seglade med kompisar i lånade båtar, under åttiotalet när jag jobbade på seglarkollo på Finnhamn och i vuxen ålder i egna båtar. Men det känns ändå som man måste förhålla sig, dels till att det rör sig om en av de (numera: ganska få) riktiga överklasssysselsättningarna, dels till alla romantiska föreställningar om att "utsätta sig för naturens krafter", om att "lära känna havet" eller om att livet på något märkligt sätt skulle vara "mer sant" när man har en öppen horisont i sikte.

Jag vill inte alls försöka påstå att jag skulle vara oberörd av allt det där. Inte minst när vi jobbade på Finnhamn ägnade vi rätt mycket tid och energi åt att hitta vårt sätt att hålla på med båtar och segling - vilket förstås var något helt annat än till exempel snobbarna i Sandhamn. Det var nog det vi höll på med den där gången då vi satte upp en balett ute på Finnhamn, och då jag fick äran att uppträda som "Jussi Börjeson" iklädd sjömansskjorta, skjots - och båt.

Till minnet av detta - tyvärr odokumenterade - ögonblick: den enda låt man behöver ha på stereon när man är ute och seglar.

Årets skidsäsong är över. Så det så.

Tror inte att det bara är jag som är smått besatt av att försöka hitta tecken på att våren skulle vara i antågande. Igår var P-O och jag i alla fall ute vid båten och satte igång med vårrustningen; okej för att isen fortfarande ligger tjock i viken, men för varje dag med plusgrader drar sig snön allt mer tillbaka ...

Därför, när jag nu alltså bestämt mig för att det inte blir någon mer skidåkning på den här sidan midsommar, kan jag inte låta bli att dela med mig av det här filmklippet. Det är från Verbier, och från årets avslutning på Freeride World Tour. Kolla bara liftstationen där liften stannar, och notera hur in i h-e brant det är på vissa ställen - det är inte så ofta det riktigt suger i magen när man kollar på filmer i det här formatet, men den här gången gör det det.

Kom igen gubbar! Part II

Har man lovat så ... Här kommer uppföljningen till det förra inlägget, alltså svaret på frågan varför vuxna män envisas med att ropa "Kom igen gubbar!" så fort de kommer i närheten av en fotbollsplan:

"Jag finner inget enkelt och entydigt svar på den frågan. Kanske har uttrycket att göra med tolkningen att pojkfotbollen ses som en miljö där "gubben", en motsträvig figur som gör motstånd mot ökade krav på jämställdhet och jämlikhet, hyllas och tillfälligt förkroppsligas. Eller, tvärtom, så är uttrycket den reflexiva lek som pojkar och män deltar i då de ägnar sig åt pojkfotboll. Alla vet att en "gubbe" är chanslös både på och utanför plan och just därför, med blinket i ögat, hyllas han för ett par timmar."
(Citatet är de avslutande orden i Jesper Fundebergs avhandling Kom igen gubbar! sid. 199)

Kom igen gubbar!

Lördag förmiddag, ska snart åka iväg och spela inomhusfotboll några timmar med svågern M och hans gamla kompisar från veteran-korpfotbollen. Det är ett gäng där de flesta är ännu äldre än jag är, men eftersom nästan alla har tusen gånger bättre bollsinne är det bara att försöka jaga boll så mycket man nånsin orkar. Och det är ju liksom poängen med det hela. Det är hur kul som helst.

Upphör aldrig att förundras över hur mycket tid och energi män i min ålder kan ägna åt idrott. Om man till exempel letar på nätet efter korplag i Stockholm hittar man hur hur många lagsidor som helst där (snart) medelålders män försöker hålla liv i de drömmar de aldrig fick förverkliga i sin ungdom (se t.ex. Wernham Hogg Atletic, 50 % svenskt kött, Feskekörka United ... Och de klassiska I korpens skugga.) Eller så har de till sist hittat ett sätt att fortsätta leka.

Jesper Fundberg har skrivit bra om det här i avslutningen på sin avhandling Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter (Carlssons, 2003), men eftersom jag har den boken på jobbet får ni vänta på citatet några dagar. (Det kan man kalla en cliff-hanger ...)

Snart är det vår.

Mer att läsa

"Är de pragmatiska därmed principlösa, ständigt anpassningsbara, lealösa geléfigurer? Inte nödvändigtvis, bara den som har tydliga ideologiska ledstjärnor kan kompromissa utan att förlora sin själ." Björn Elmbrant, Till försvar för pragmatismen i nya numret av Arena.

Det låg ett nytt nummer av Arena i brevlådan när jag kom hem idag. Faktiskt en av de tre tidskrifter jag prenumererat på sedan det allra första numret - och som fortfarande håller.

(Vilka de andra är? Offside respektive Filter. Den första oumbärlig om man bryr sig om fotboll, den senare blir bara bättre för varje nummer.)

Ett MYCKET viktigt meddelande

Okej, jag ska sluta tjata (se inlägget från den 8 mars). Snart. Men innan dess inte låta bli att meddela att den tredje säsongen av Ashes to Ashes inleds den 2 april. På BBC alltså, Amazon.com låter meddela att de släpper hela den tredje säsongen på DVD den 5 juli.

Politik på gamla och nya sätt

Inledde morgonen med att ta mig förbi ABF-huset och ett politiskt frukostmöte med S-2000: Per Borg inledde en diskussion på temat "Har vi råd med välfärden i framtiden?". Tänkvärt och intressant.

Och, det var fullsatt i Erlander-rummet! Så kom inte att säg att det gamla hederliga politiska mötet skulle ha blivit omodernt, och att det bara är nya sociala medier som gäller.

För egen del kunde jag i morse notera att den hundrade läsaren registrerats på min egen blogg. Förvånansvärt många tänker jag, inte minst med tanke på att jag installerade räknaren så sent som för tio dagar sedan. Men blogg-världen är förunderlig - min senaste upptäckt är totalstyrelsen - en anonym blogg som i fabelns form skildrar tillvaron på min gamla arbetsplats Socialstyrelsen. Antagligen roligast för oss som förstår vilka personer som döljer sig bakom olika pseudonymer, men onekligen ett nytt sätt att formulera kritik mot en av våra större myndigheter...

Värt att läsa, och tillgängligt på nätet

För några år sedan prenumererade jag på Guardian Weekly. Ska väl inte påstå att jag alltid läste den lika noggrannt, men då och då tyckte jag att jag fick en inblick i en politisk idédebatt som onekligen låg en bit över den som fördes i Sverige. Och om jag var ute och reste försökte jag alltid få tag i The Observer, bland annat för att de hade kolumnister som Will Hutton.

(Och om man nu ska vara lite barnslig: Det hade bland annat fördelen att man förstod var vissa svenska kulturdebattörer fick sina uppslag ifrån ...)

Sedan några år nöjer jag mig med svenska Fokus, som jag tycker är det närmaste man kommer Guardian på svenska. Den är ofta riktigt bra. Och i det senaste numret finns en juste text om Patti Smith - bara en sån sak ...

Ett vykort till mina döttrar

Kära F & L, ibland har någon annan formulerat det som man själv gått och tänkt på ...

I Went

Upptäckte att jag åtminstone har en läsare som förstått varifrån bloggen fått sitt namn (se inlägget från den 2 mars, inkl. kommentaren)

Sålunda - i On Kawaras anda - en enkel dokumentation av fredagens löprunda i Istanbul (notera den röda linjen som är markerad på flygfotot - det är alltså den sträckan jag sprang).

Hemma igen. Snö. Jaha.

Ibland kan tillvaron vara rätt annorlunda. I morse när vi gick upp för att ta oss till flygplatsen var det fullt av folk som stod och fiskade på Ataturk-bron, fast klockan bara var strax över sju på söndagsmorgonen. Det var hur vår-vackert som helst. Och när vi några timmar senare landar i Stockholm så snöar det. Det var någon som sa att det var vårdagjämning ...

Och så kom det en dag efter konferensen ...

... som började med att vi åkte till Marmara-universitetet och träffade de som arbetat med konferensen för en avslutande utvärderingsdiskussion. Det var trevligt, och i och med att vi var en mindre grupp kunde vi komma en bit längre i våra gemensamma diskussioner - i vilket fall fick jag en bättre förståelse av läget i Turkiet.

Efter en gemensam lunch tog vi avsked av våra värdar. Eftersom Marmara-universitetet ligger alldeles nära Cisternerna, Blå moskén och Hagia Sofia kunde vi ta oss förbi där. Det skulle jag inte vilja ha missat.

Inifrån Blå mosken: Ett stort, stort rum där ett enkelt staket skiljer alla turistgrupper från de turkar som är där för att be. Det är ganska rörigt, för att inte säga folkligt. Och jätte-vackert.

Inifrån Hagia Sofia: En religiös byggnad som genom åren använts av både kristna och muslimer, och där målningar, arkitektur m.m. uppvisar en blandning där man skulle kunna gå omkring länge och hela tiden upptäcka nya detaljer.

Från konferensdag 2

Konferensen ska början halv tio, och vi är på plats en halvtimme innan. Kvart i tio är det fortfarande glest i salen, Jan-Håkan och jag får tag på varsin kopp kaffe. Gabriel konstaterar att det är andra regler som gäller i Turkiet jämfört med i Sverige. Klockan tio kommer vi igång, och en och en halv timme senare har jag klarat av min föreläsning. Får en hel del frågor, och tänker att det trots allt tyder på att det funkande okej. Pust - jag var faktiskt ganska nervös.

Dag 2 var det släkten Börjeson som la beslag på talarstolen. Först den något yngre ...

... sedan den något äldre. Det är han till vänster och Kemal Ataturk till höger.

... när konferensen avslutas vid lunch får vi reda på att man planerat in fyra (!) studiebesök för oss på eftermiddagen. Vi kommer iväg försent redan till det första - en institution för barn med utvecklingsstörning - och vi blir ännu mer försenade där eftersom de naturligtvis ordnat med mat och diverse tal. På väg till studiebesök två bestämmer vi att Jan-Håkan får lov att förklara att vi MÅSTE vara tillbaka på institutet klockan fem, och att vi följaktligen inte hinner med mer än ett studiebesök till.

Vår fantastiska guide: En socialarbetare från Istanbul som såg till att vi kom dit vi skulle utan att behöva bekymra oss. Men den här eftermiddagen var han nog rätt stressad ...

Kemal Ataturk dök upp på bild ÖVERALLT. Även på de grejer som barnen på institutionen tillverkade ...

Så blir det. Vi kommer till ett Community Center i Sisli och får en kort föredragning av centrets verksamhet (och blir uppriktigt imponerade av den engagerade personalen). Sedan kliver den vice borgmästaren i Sisli fram, tar upp ett instrument och inleder ett fullständigt oväntat musikframträdande. Tror inte att man skulle ha fått vara med om riktigt samma sak om man gjort ett studiebesök i Upplands-Bro ...

Men sedan åker vi i alla fall hem. Vi tackar vår fantastiska guide och går tillbaka till institutet för att vila. Jag drar på mig träningskläderna för en kort löprunda, och sedan går vi iväg för att äta en gemensam middag med övriga konfenrensdeltagare. Jag hamnar vid den ändan av bordet där man bestämmer sig för att dricka sprit till maten, och våra värdar tycker att det är rätt roligt att få mig att pröva alla lokala specialiteter. Nå, så vilt gick det inte till - vi bröt upp strax efter tio och gick hem.

Några bilder från eftermiddagens promenad

Svenska forskningsinstitutet ligger i den "nya" delen av den europeiska delen av Istanbul. Institutet ligger ganska högt upp vid en gågata, som trafikeras av spårvagnar.


Efter dagens seminarium gick vi ner mot vattnet och letade efter en båt som skulle ta oss till andra sidan. Där ligger bl.a. den blå moskén.


... fast vi kom lite fel, så vi hamnade istället på en båt som tog oss över till den muslimska sidan. Nu gjorde inte det någonting; i och med att vi kom ut en bit fick vi en överblick över hur oerhört stor Istanbul är. Och vi såg flera av de fantastiska byggnaderna, okej att det var på visst avstånd. Och medan vi åkte vidare lade sig skymningen ...

Från konferensdag 1

Under diskussionen alldeles innan lunch hajar jag till när en kvinna ställer en fråga om hur vi arbetar med sociala problem i Sverige:

When I lived in Sweden, I saw very many people who had pain in their eyes ...

Först förstår jag inte vad hon menar, men så småningom inser jag att hon syftar på att vi svenskar är tysta och konfliktundvikande - och att vi nästan alltid ser ledsna ut.

Det var förstås en fråga som det inte riktigt gick att svara på, men jag tror det handlar om att Sverige - faktiskt - ses som ett ganska exotiskt litet land. Beläget nästan uppe vid nordpolen, med ett tystlåtet och kompromisssökande folk och med en fortfarande internationellt omtalad välfärdspolitik. Så att man vill förstå hur vi burit oss år, men också; så att man vill utmana bilden av det moderna lyckoriket. Och påpeka att vi har "pain in our eyes" ...

Försenade, men framme

Först var planet försenat, och sedan tog det en evig tid i passkontrollen. Nu är klockan över midnatt lokal tid, men vi är i alla fall framme. Än så länge har jag bara sett Istanbul från bilfönstret, men så här såg det i alla fall ut på gatan utanför konsulatet!

Mot Istanbul!

I morgon är det dags: Då åker jag, tillsammans med ett antal (f.d.) kolleger från Ersta Sköndal högskola, till Istanbul. För egen del blir det mitt första besök i Turkiet över huvud taget - det ska bli kul!

Torsdag-fredag ska vi medverka vid ett seminarium på Marmara-universitetet. Temat är "Social Work in Sweden and Turkey: Policy and Practice". Är du bra på turkiska finns programmet här.

Så, i morgon flyttar jag in (om än bara för några dagar) på svenska forskningsinstitutet i Istanbul. Och så har jag stoppat ner Ingemar Karlssons Europa och turken. Betraktelser över en komplicerad relation i bakfickan. Har inte läst den, så nu känns det som det är dags ...

Finns det en hyfsad Internet-uppkoppling på forskningsinstitutet lovar jag att försöka återkomma med åtminstone någon reserapport. Annars får ni vänta till på söndag kväll.

... och om konflikten Turkiet-Armenien

Mer om konflikten mellan Turkiet och Armenien: Ola Larsmo skrev en tänkvärd text i gårdagens DN. Och Ingrid Hedström hade ett bra reportage i dagens tidning (men det verkar inte finnas tillgängligt på nätet ännu).